Dag 60

När jag startade den här utbildningen fanns det människor hemma som verkligen var undrande. Varför i all världen vill man lära sig göra pasta ”på riktigt”?
Jag frågar; Varför vill man lära sig spela banjo? Varför seglar man? Varför kliver man ens upp på morgonen? Det kan man också fundera över. Det finns en hel del att undra över när det kommer till människors livsval och drivkrafter. För min del handlar det om att förstå något så mycket som det går. Det handlar också om att ha ett handlag, att behärska något. Det visade sig också att det här jag alltid tyckt vara viktigt i mitt liv och kanske mest inom mitt arbete och som handlar om medveten närvaro, också det har varit en essentiell ingrediens i arbetet med att lära sig hantera la Sfoglia. Också.

Jag har lämnat skolan idag, djupt otillfredsställd eftersom jag lämnat efter mig rätt dåliga produkter; tjock sfoglia, dåligt gjorda nystan av tagliatelle och lite till som jag inte ens ids att ta upp. Jag hade och har ont i ryggen, så att det är svårt att andas. Deras jäkla låga bord! Och trots att jag inte vill lämna saker halvdana så blev det så det blev. Skillnaden mellan mig tidigare och mig nu är att jag vet om det. Jag vet precis när något blir lite dåligt och varför. Och jag vet vad som krävs för att det ska bli bättre. Ibland lite mer övning och ibland att bara skärpa sig lite. Ibland smaka av bättre. Ibland något annat. Och jag vet det nu.

Idag gick jag hem. Med ett diplom och en riktigt risig rygg. Men det där diplomet, det är som en varm hand i ryggen.

Här är min lärare – obs längden på henne, alla andra samt borden- Alessandra Spisni. Min andra, väldigt viktiga lärare hade jag velat ta ett foto på idag. Stefania är ett pedagogiskt guldkorn, och en riktigt skön människa. Jag kommer också att sakna Rob, som jag inte delar något språk med men som är en av de mest lojala jag mött. Den som hade en sån vän …
Allt som allt – jag är så glad och tacksam. Det får väl räcka när man är i pastabranchen?

Dag 58 och dag 59

Efter att jag fått ta del av uträkningsbasen för pastatillverkning har det nu tillverkats ett excelark. Med assistans av Hasse har jag nu ett ganska heltäckande planeringsverktyg. Det är i sig oumbärligt inför kommande dagar, och kunde varit det enda skälet för mig att åka tillbaka till Bologna den här sista veckan.

Mycket nöjd

Men jag har faktiskt mest fortsatt att jobba på och försökt att öka takten. När man tänker att det inte går att vara snabbare kan man förvåna sig med att vara supersnabbare än någonsin. Det här är inte så intressant för någon annan än för en själv, men å andra sidan extremt roligt för en själv.

Både igår och idag har jag varit ensam här i Bologna, men kommit hem rätt sent båda dagarna efter att ha riktigt irrat runt på stan. I förrgår träffade jag en kvinna som gått samma utbildning (fast ”bara” en månad) för fem år sedan. Hon och hennes man kom hit då och skulle bara stanna ett år. Nu går den jättesöta nioåringen i skolan här och pratar italienska flytande. Tänk att bara stanna! Jag glömde fråga hur det gått till (pga tras-trött efter skoldagen) men tänker mig att man tittar på varandra en vanlig frukost eller middag och säger; ”Lite till va, älskling? Ett år till?” Nu verkar de nog ha flyttat för gott. Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara. Det har inte föresvävat mig sen jag absolut ville ha ett hem på Korcula och på något sätt återknyta till barndomen. Den gången gick det över när jag började inse hur sällan barnen skulle komma och hälsa på, hur ryckig skattepolitik det var i landet osv. Men att börja om på en helt främmande plats …

Jag har just börjat titta på, heter det ”Allt för Sverige”? och slås av hur starka banden är till ett land ens förfäder lämnat för kanske hundra eller hundrafemtio år sen. På samma sätt har jag sett deltagare i olika pastautbildningar som har en förfader eller två som kommer från Italien, hur de har en stark önskan att förstå Italien, t ex genom maten. Hur blir det för alla de flyktingar som strömmat runt över världen? Hur blir det för deras barn och barnbarn. Antagligen samma sak.

För mig handlar mitt pastaintresse egentligen om några mer simpla saker; Det är sjukt gott med pasta i olika former och det är så fantastiskt roligt att börja behärska strukturen i pastadegen.

Sen att vara i ett land och en stad med traditioner gällande maten som är så starka att man inte tummar på kvalitén. Det i sig är en gåva.

Dag 57

Det regnar nästan hela tiden.

Det gör inte så mycket för min del eftersom jag har fokuset på annat. Men lite trist när elen försvann på skolan och torkskåpen slutade fungera, och när varmvattenberedaren i lägenheten gick lite sönder eftersom den också värmer elementen. Men nu är värmen igång igen.

Så. Nu har jag räknat på kostnader. Och såklart gick jag back igår eftersom jag jobbade i en rätt lunkande takt och letade efter saker en del av tiden eftersom allt låg på nya ställen. Jag gjorde knappa två kg på fem timmar!

Så idag satte jag fart och kom nästan upp i en produktion som faktiskt kan löna sig. Allt enligt en mall jag fått och som skrevs på en servett. Det är sånt som kan få mig att älska skolan lite mer. Men också att få möjligheten att inte bara lära hantverket, utan kökshygien, ekonomi, hantering av de olika produkterna. Jag är så tacksam över allt det. Och över att jag kan välja vad jag gör av min kunskap.

Sen hände det som jag aldrig övervägt skulle hända; jag fick göra lunch. Så Alessandra, Stefania och Roberto skulle alltså äta min tortelloni, kokat av mig i vatten saltat av mig, på en tid som jag avgjorde, och som sen blandades med så mycket smör som jag bedömde lagom. Jag körde på, under tiden som jag förbannade hela idén.

Men faktiskt så var det väldigt gott och jag skulle inte klaga om jag fick in det på restaurang. Jag har till och med börjat våga experimentera med nya sätt att vika samman en tortelloni, ändra storlek t ex för att kunna jobba snabbare.

Men jag fattar bara inte varför jag inte får till smaken som de smakar här. Jag tror på en sak:

(Flygplatsen i Bologna) Parmesanen är så otroligt mycket mer smakrik. När jag kommer hem ska jag hitta den bästa.

Nu ska min nyframkomna man och jag snart gå på restaurang i närheten. Hoppas på

1) Gott vin

2) God mat

3) Romantik

Dag 56

Svårt att veta hur det går att förmedla så mycket på en gång.

Rent faktiskt har min skola flyttat till nya lokaler, som är så otroligt mycket bättre än de förra. Jag är glad för deras skull. Och också glad för min egen skull att jag är här just nu.

Förutom att försöka orientera i lokalen och hitta mina grejer och mitt utrymme, så jobbade jag på som förut. Skillnaden blir att jag den här sista veckan ska jobba med ekonomi, dvs tid. Först kommer det att visa sig att i den här takten kommer jag i princip att betala folk för att köpa min pasta. Sen måste jag återigen försöka bli snabbare. Jag vet det redan. Men ofattbart underbart, alltsammans.

Om vi istället tänker på något annat. Som att jag blev så otroligt uppsluppen igår när jag kom hit till Bologna. Trots regn. Trots ny stadsdel. Trots förkylning. Trots att jag landade ensam och väntar in Hasse imorgon. Jag försöker fånga det.

Igår när jag hade en ensammiddag. Inte var jag särskilt kul. Pratade lite i telefon. Messade en del. Sökte inte kontakt när jag beställde, åt eller betalade. Men. Jag fick ett handskak. Jag fick två handskak till idag. Dels av person som ville att jag kommer till hans restaurang i Amsterdam för att jobba, så ett handskak är inte konstigt. Sen i affären; jag vill ha det, det, det. Och så åkte handen fram: jag heter Roberto. Okej, Elena, säger jag och blir såklart glad. Handskak!

Sen. Utanför skolan. Folk passerar. Mycket äldre människor men egentligen alla åldrar. Folk stannar och tittar och ser så glada ut. Alla lite stiligt klädda. Oavsett supermycket stappel och böjda ryggar – stilen hålls.

Sen alla affärer förstås. Slaktaren osv. Fan, jag vill inte falla in i en mys-kör ang Bologna kontra Stockholm, men nästan. Politiken här vill man ju inte ta in. Just idag stod det i tidningen odemokratiska krafter här. Den allmänna Italienvurmen känns ofräsch. Jag vill ha min egen vurm. På mitt sätt.

Just här och nu känner jag mig lite olycklig, desorienterad och lycklig på samma gång. På högtalaren sjunger Scout Niblett ”Kiss” och jag minns en annan höst när allt var så mycket svårare och personligt sorgligare och samtidigt stormande lyckligt. Då lyssnade jag på den. Återigen springer olika starka känslor omkring och dunsar in i varandra. God kväll

Bild 1. Frukost

Bild2. Lunchförberedelser

Bild 3. Mer lunchförberedelser

Dag 55 – sista dagen

… för den här gången

Sista veckan har varit helt annorlunda än alla andra veckor eftersom jag redan visste att jag var klar. Stefania säger hela tiden att jag är klar nu, jag har fått med mig det som krävs för att kunna arbeta som yrkesverksam Sfoglina. Jag tycker det är svårt att omfatta. Nyss var jag en hjälplös elev, och nu ska jag vara självklar och självsäker ute i världen. Det är ändå en stor skillnad.

Nu har jag själv gnuggat sådant som känns svårt, som jag vet att jag behöver öva på. Jag valde mest att koncentrera mig på att kavla men det betydde att jag också fick koncentrera mig på att förbättra knådningen efter som min knådning var ”… terrible, I have seen what you do. Terrible.” Jag tog tydligen i för mycket med händerna, medan knådningen ska fortplantas från resten av kroppen och ut i händerna. ”Dance, Elena.
It´s like dancing.” Så jag har stått de sista dagarna och försökt förstå vad det innebär, känna efter i kroppen och faktiskt till slut knådat på ett helt nytt sätt. Inte processen av knådning, utan hur jag håller i degen. Också har jag känt hur det har med hela kroppen att göra, om min kropp är mjukare, och händerna är mjukare hittar jag rytmen och det blir en bättre deg.

När jag igår, som var sista dagen, visste att nu ska jag knåda och kavla min allra sista deg på skolan, utifrån utmaningen med sex ägg (600 g mjöl) och helt färsk deg direkt från knådningen, kände jag mig trygg. Jag kavlade sen ut en bra deg, och jag vet att det är något jag kan nu. Jag ska öka till åtta ägg när jag kommer hem, men det är en annan historia, och det kommer att vara precis lika svårt. Jag kommer att gå framåt och utmana mig själv, och samtidigt bli tryggare och säkrare.

Igår, precis när jag skurit min sista Tagliatelle, städat mitt område ordentligt och bytt om kom en öronbedövande störtskur. Det började regna in precis överallt i skolan så det stora sjöar bildades på golvet. Vi satte oss lite här och var i lokalen, alla med sitt funderande. Det fanns inte en möjlighet att ge sig hemåt, eller ens en meter utomhus. Sen, när det avtog, så gick jag. Lite matt och handviftande till alla andra matta och handviftande. Lite dåligt samvete över att jag inte hjälpte till med att städa i förödelsen, samtidigt som jag inte kunde stanna. Då och nu är jag glad över att jag har sista veckan i höst, så att det där inte blev vårt hejdå.

Väl hemma fick jag examensrosor av Hasse och det fanns Prosecco, men jag somnade som en stock på sängen. Sen gick vi ut, mötte vänner och åt en lång middag. Jag är så trött, en liten aning sliten, men starkare än någonsin.

Lite av sista dagarnas skörd.

Dag 52 och 53

Det är så mycket tankar som flyger rätt genom min hjärna hela tiden att jag blir alldeles trött. Ibland försöker jag samla ihop dem i begripliga avsnitt, slutsatser, grupper men så plötsligt lösgör sig någon del och far iväg och blandar sig med andra tankar och kedjor och sammanhang. Helt enkelt omöjligt att få ner något vettigt i skrift, här. Men jag har ju från början sagt att jag skriver vad jag vill, så kanske jag ska låta det vara så.

Igår var vi på fotboll och tyvärr såg Italien förlora mot Polen. Ungdomsfotboll, på något vis. Som det heter när man är är 21 högst. Eller 23 om man startat när man var 21. Jag har inte varit på fotboll IRL annat än att ha gått på sonens alla matcher under åtta år. Hela stadion i Bologna var fullsatt, så bara det var en upplevelse. Bussturen dit var kanske det bästa. En buss utan AC, fullproppad med supporters. Och en timme tog den annars 20-30 minuter långa bussfärden.

Idag åkte vi till Ferrarra direkt efter skolan. Vi har gjort det en gång förut, och det visade sig att det var en torsdag, den gången också. Skoaffären hade stängt enbart på torsdagar, så vi passade på igen. Ferrarra är en jättetrevlig stad. Möjligtvis har båda våra resor dit grumlats av att vi åkt direkt från skolan. Jag är både sjukt trött och extremt svettig efter en dag i skolan. Nu vet ni det. Svetten är mitt sällskap från arla morgonstund tills att jag lämnar skolan. Idag var det bara 36 grader när jag gick iväg. Sen kan tilläggas att den högsta temperaturen i Europa uppmättes i Ferrarra idag.

Det har varit varmare andra stunder och andra tider på dygnet. Men på något vis är det ändå underordnat min strävan efter att göra och göra och göra och göra. Jag lever ju i den fasta förvissningen att om jag bara fortsätter göra när jag ska lära mig något så kommer jag att lyckas tillslut.
Just nu har jag en utmaning. Den ser ut såhär:

Utmaningen

För att börja i en annan ände; varje dag när jag kommit har jag gjort en trettioäggsdeg som jag använt tills att den är slut. Det betyder att jag alltid har deg i kylen. Av varje deg blir det sex stycken degbollar. Varje degboll innehåller fem ägg. Standard. I och med att degen ligger till sig i kylen ordnar den liksom till sig oavsett hur jag knådat den. Den är snäll mot sig och mig och går ihop sig med sig själv. Sen är den lätt att kavla.

Även om det mot förmodan inte är alla som vill göra pasta, vore det ändå alla dessa förunnat att sätta händerna i det här. Det är Granelli. Granneloni. När man just fått ihop elementen med varandra med hjälp av gaffel, degskrapa och hand och har bestämt sig för att det är så blandat som det går. Då sätter man händerna i ovanstående, och då är blandningen alltid silkeslen och lite sval och alldeles underbar.

Utmaningen nu de sista skälvande dagarna är att jag knådar ihop en SEXÄGGSdeg. och sen utan att vila minsta lilla så ska jag kavla ut den. Som ett Kinderägg med bara två spännande saker i; först att det är svårare att kavla för att jag måstemåste ha knådat jättebra. Sen att degen är större och därmed svårare att hantera/kavla. Ja, jag kommer fortsätta med det imorgon också. Idag hann jag med fyra stycken tror jag. Ingen av dem var något jag stolt ville visa upp för Alessandra. Hon vill å andra sidan inte titta på eländet förrän jag själv är nöjd. Betänk också att det är en massa AC som är på (svårare att kavla, mindre mängd mjöl som behövs) och att det är minst 35 grader.

Men nu kanske jag har fått ur mig allt från The top of my Head.

Dag 51

I väntan på Parmesanen. Det är denna dagens rubrik. Jag håller på nu, sista dagarna, med Gnocchi, men Parmesanen hade kommit i o-fas i tillvaron på Parco Nord, så den dök först upp med Ricotta-mannen som anländer vid tolvtiden. Han är då uppenbarligen inte bara Ricotta-man utan även helt enkelt Ost-man på ett mer generellt plan.

Hursomhelst, så fick jag vänta in osten för att kunna göra mina Gnocchis. Nuförtiden finns ingen väntan, egentligen, för så fort jag har en stund över knådar jag ihop en liten deg som jag kavlar och gör Farfalle av. Eller något annat. Det är småpyssel mellan som jag hanterar själv. Det är skönt att styra och träna det jag själv ser att jag behöver träna på.

Jag vet inte hur mycket jag behöver träna på de här, Cestini, egentligen men jag gjorde något kilo eftersom vi hade fyllning över från igår. De är framförallt roliga att äta, lite som en dumpling.

När jag till slut gjorde min Gnocchi fattade jag hela grejen med knådandet, rullandet och sen mönsterskapandet. Det är sen bara väldigt knögglig väg till att verkligen realisera det man fattar i teorin. Gnocchin ska inte vara som gummi, utan som fluff. Fluff är Gnocchins persona.

Vi pratade – jag tog upp – om hur jobbiga de där Tortelloni-veckorna hade varit för mig. Då sa Stefania att varje student har den del de tycker är svårt, det de fastnar i, det som är superenkelt för en annan (alla andra) men som blir till en stor svårighet för just den personen. För mig har alltid själva kavlandet gått hyggligt bra. Det är tur eftersom det är basen i all pasta. Jag bestämde mig tidigt för att inte vara så rädd för degen, utan att försöka förstå den. Det har betytt att det ibland har sett illa ut. Ibland har det sett illa ut och varit illa, medan det i andra fall har sett illa ut men ändå varit riktigt bra. Målet är att få en så jämn sfoglia som det bara går, och också i vissa fall supertunn. Om den sedan är extremt rund spelar ingen roll för slutprodukten. Däremot är det ju roligt om det blir perfekt om man står inför en publik. Till exempel. Eller om man har det målet inför sig själv. Jag har det målet bara kanske.

Fyra dagar kvar av knådande och kavlande just i den här fasen av utbildningen, fast jag har sparat en vecka tills oktober. Det glädjer mig. Ibland är jag så smart.

Dag 50

Herregud. Jag har gått i den här skolan i femtio dagar. Idag slog jag upp det italienska ordet för separationsångest för att beskriva hur det känns. Tyvärr har min hjärna fortfarande inte accepterat det italienska språket, så jag har redan glömt. Men ändå. Jag har ordnat en vecka i höst för att få komma tillbaka till skolan. Jag tänker att jag genom att lägga lite tid emellan kan hinna få ett helt frågebatteri tills i oktober för att på så sätt suga ut det här gottiga.

Efter skolan idag kom två Simon & Garfunkellåtar på min radiostation i bilen och det klonkade till i mig av igenkänning. ”Det där är jag. Jag är bara här tillfälligt. Jag måste hem och ge folket i Sverige den här upplevelsen.” Men jag har inte tappat bort mig. Bara lagt den här tiden och det jag lärt mig till en viktig del av mitt liv.

Jag tänker mycket på att jag måste hitta en lokal att vara i. Den behöver inte vara stor. Men fönster ut mot gatan så jag kan ha mitt arbetsbord där. Både underhållning och god mat.

Jag tror helt utan att överdriva att jag ätit pasta varje dag här nere i Bologna. Det har gått bra. Det är så gott. Jag är inte så hemskt mycket tjockare än när jag for. Bara lite. Men det handlar mer om hur mycket man äter och hur mycket man rör sig. Där har jag landat.

När jag själv väljer blir det såhär. Gott & blandat.

Dag 49

Dag 49 var igår. Idag är det vilodag, och det har vi tagit fasta på. Har man en helt ledig dag tar man det jäkligt piano. Jag har hunnit till soffan, bankärenden, lite jobb och klockan är snart 12. Hasse spelar gitarr. Han tittar mot mig ibland, men jag låtsas inte märka det ifall han ska föreslå att vi ska göra något. Försöker hålla mig under radarn.

Igår köpte jag en del grejer av Davide. Jag hade redan beställt dem för ett par veckor sedan och nu var det dags för leverans. Davides pappa var en möbelsnickare och mattarellomästare. Han hade på den tiden han startade, en liten verkstad utanför Bologna. Det var på sextiotalet och hela byggnaden är nu en inbyggd verkstad som både ger intryck av att vara extremt stabilt, men å andra sidan ett skjul. Här tillverkas fortfarande både mattarellos och bordsskivor och används då ett par dagar i veckan. Taket är från en flyghangar från andra världskriget. Stommarna är både från gatlyktor i Bologna och gammal räls. Ett helt fantastiskt ställe där tiden har stått stilla. Det tråkiga är att myndigheterna vill flytta verkstaden ännu längre ut från stan eftersom det numera är i utkanten av centrala Bologna. Grannarna klagar över ljudet av maskiner och av trädammet som smutsar ner de närmaste omgivningarna. Vad händer då? Davides pappa dog 2013 och då verkade det som om konsten i att göra mattarellos var utdöd. Man efterlyste då någon som kunde fortsätta hantverket, och det dök upp en man som hade jobbat med pappan i hans verkstad. Han tillsammans med sonen drivs nu verkstaden i en långsam takt. Hur ska det gå med alla dessa hantverk?

Delar av verkstaden. Jag misstänker en snyggt byggd toa där innanför.

Det jag hämtade igår var produkter av högsta kvalitet. Min mattarello kommer jag att kunna använda hela mitt liv. Bordsskivan som är av poppel är perfekt anpassad att rulla en sfoglia på. Den både håller fast och släpper ifrån lagom mycket, så att man kan kavla ut sitt tunna pastaark intill perfektion. Om man nu klarar det.

Davide packar in mattarellos. Öppnas när vi är åter i Sverige.

Så. Hur tycker jag att det går för mig? Jodå. Jag är fortfarande lite ställd inför faktumet att jag räknas som klar. Jag som nyss kämpade som en galning i flera veckor för att få till tillräckligt bra tortelloni för att kunna med äran i behåll kunna servera och sälja dem. Men det är som en lång och extremt fokuserad tunnel, där jag gått in för att tillgodogöra mig alla moment och kunna klara dem så bra som jag absolut kan. Och under den tiden har jag bara varit i nuet och också i en snar framtid där jag ska kunna behärska tekniken. Jag har varit totalt inne i att förstå alla moment, alla handgrepp, alla hemligheter, alla samband, all förståelse för material, omständigheter och även hantera det. Nu står jag lite yrvaken och försöker se vad det är jag har varit med om.
Lite av det upplevde jag igår, och kanske också i förrgår.
Jag har börjat att göra gnocchi. Det är inte heller lätt. Man vill ju att de ska vara superfluffiga och i ungefär samma storlek. Båda dessa saker är vad jag just nu jobbar med. Det är gnocchi för hela slanten.
Sen stjäl jag till mig en stund på eftermiddagen då jag kavlar lite. Just nu är jag bara koncentrerad på att göra degen så rund som jag kan, eftersom jag redan gör den både tunn och jämn. Det är rätt tjusigt att se personer som kavlar en sfoglia som också blir jämn i kanterna. Så det går jag in i en sista stund av dagen. Som en belöning. Det är då jag fattar. Herregud. Jag håller på att finslipa något jag redan kan. Och varje gång jag kavlar är det som en stunds meditation. Jag mediterar runt att få sfoglian perfekt. Och njuter.

Dag 48

Fredag. Det brukade vara veckans sista dag, men sen dryga två månader har jag gått i skolan sex dagar i veckan. Ja. Jag har vant mig vid det. Ingen fara. Ville ändå bara påpeka det. Lite polemiskt, sådär.

Fredag. Jag håller på med Gnocchi. Man kan tänka som jag tänkte efter att ha lärt mig det under en endagskurs att det är ju lätt. Man knådar ihop ingredienserna med supersuperlätt hand och sen rullar man korvar som man delar i bitar. Såklart kommer jag nedan att berätta att det inte alls är lätt.

För det första är det en ganska känslig deg. Man måste knåda lätt lätt och snabbt snabbt. Sen ska de där korvarna man rullar vara exakt rätt tjocklek och samma storlek hela tiden. Man ska tillföra så lite mjöl som möjligt men ändå tillföra mjöl i alla steg. Men så lite som möjligt, alltså. Men hela tiden. Men så lite som möjligt. Alltså.
Och sen kommer det där med steget efter att man har 4,5 kg gnocchis framför sig på ett bord. Få tänker på att produkter ska hanteras efter att de producerats – dvs om man inte äter dem med en gång. Men eftersom jag ska tillverka så mycket som möjligt och sälja är också stegen efter av största vikt. Jag ska inte gå igenom alla delar i den processen.

Alldeles i början av den här utbildningen skrev jag om att jag som rutin skulle titta på mina sfoglior som finns i kylen, varje dag, varje morgon. De skulle vecklas upp och granskas, för att sedan rullas ihop igen efter alla konstens regler (och ja, det finns regler runt hur de ska rullas, såklart, och det finns ett skäl till att det är just detta sättet och inget annat. Det är utprovat). Jag fattade verkligen inte varför de skulle granskas och vad jag skulle se. NU fattar jag det. Under den här tiden; april, maj och juni har klimatet varit olika. Först regnade det ganska mycket och nu är det 35 grader varmt mitt på dagen och inte en regndroppe i sikte. Sfoglian beter sig helt olika jämfört med i april. Den har andra förutsättningar under sina två torkningar och sedan under sin förvaring i kylen. Jag blev så glad över att det jag gjort så samvetsgrant varje dag – först utan att ha förstått det – har gett utdelning. Jag har också förstått, eller i alla fall gläntat på förståelsen för att olika betingelser ger olika resultat. Och sedan att hantera dem.

Jag har separationsångest. Jag vill dra ut på den här sista tiden.

Den här borsten är perfekt att borsta bort mjöl med. Ingenting är lika bra. Älskar borsten.