Blomma

Efter att jag hittade den där lilla butiken i Trastevere började jag drömma. Varje år mailar jag  och frågar efter hur mycket pastamaskinen jag behöver, kostar idag. Har de inte tröttnat på mig? De svarar lydigt varje gång. Jag har inte råd än.  Jag petar lite i min gamla budget. Tittar efter affärslokaler. Äter pasta.

Jag letade i fler år – det här är helt sant, man tycker att det borde gått snabbare, men nu gjorde det inte det – efter en längre kurs i pastatillverkning, fast jag letade i Rom. Det enda jag hittade var såna där man lagar lite alltmöjligt, och sen avslutar med härligt umgänge och en middag och vin.

Jag ville verkligen inte laga allt möjligt och minst av allt ha ett härligt umgänge med vin och främlingar och sådär mysigt. Jag är en trevlig person, visserligen och kan vara underhållande ibland, men i det här läget är liksom bara pasta jag vill lära mig laga. 

Sen snubblade jag över den här utbildningen i Bologna https://www.vsb-bologna.it/en/ och äntligen en hard core kurs om bara pasta. (De har andra kortare och roliga kurser också. Kom och gå!) Det var i mars förra året. Jag mailade omedelbart och fick svar att jo, man kunde gå den där utbildningen, men först måsta man komma och gå en tredagars kurs för att de skulle kunna få se om man verkligen skulle klara av att lära sig hantverket. 

Så både Hasse och jag anmälde oss att gå på den där tredagarskursen och åkte ner och gick den i april förra året.
Efter en och en halv dag sa jag något om hur nervös jag var för att jag kanske inte skulle få gå vidare, och när lärare Stefania sa att jag kunde ta det lugnt, att jag skulle få det fällde jag faktiskt en tår. Då var det elva år sen den här önskan planterats i mig. Nu är det snart tolv år sen. 

Kan någon begripa varför man håller på?

Jag är i sanning en slow starter. A late bloomer.