Jag hade två mat-föredömen i min barndom: Min mamma och min farmor. Trots att jag inte riktigt kunde äta min mammas mat tyckte jag den var god. Hon kunde verkligen få till det. Lagom knaprigt, stekt fläsk, saftig kycklinggryta, fantastisk god stuvad spenat.
Min farmor var en annan sorts matmänniska. Dels lagade hon lite särskilt god mat med knorr på ett sätt som jag verkligen tyckte om och åt av. Lite exklusivt. Man kände sig upphöjd. Och när man bodde med henne på landet fick man ett särskilt gott bröd, något hon köpte på bageriet i Eksjö. Osten tror jag var lagrad prästost. Man får inte så lagrad ost nuförtiden tycker jag. Sån som kliar i gommen. Inte i en vanlig större butik i någon av våra vanligaste butikskedjor i alla fall.
Hon – farmor – knatade ut i skogarna i närheten av huset (som kallades ”Smedjan”. Och såklart kallades den för det för att den tidigare varit en smedja).
Hon plockade vildhallon och åt som de var – inkl maskar – eller kokade till sylt. Hon plockade svamp och konserverade den. Det var fascinerande att titta på alla konservburkar i hennes skafferi. Hos henne ökades min välvillighet till nya smaker. Hennes skafferi minns jag bättre än många andra skrymslen.
Hon var också intresserad av mat och så fort hon var borta hos någon väninna satt hon och skrev av receptet på det hon just blivit bjuden på. Jag ärvde hennes handskrivna kokböcker när hon dog. Jag ärvde också ett intresse för mat. Att smaka. Att laga. Att tänka på.
Jag tänker på nästa måltid.
MOD OCH MAT 