Lasagnedagen.
Av 5 ägg, 600 g mjöl och 50 g spenat samt lite muskot, gjorde idag tre personer – Ethan, Lucrezia och jag – lasagne på grön deg. Jag kavlade hela rasket till en enda stor sfoglia. Därmed fick jag lära mig att använda nya sätt i slutet av kavlingen. Man får acceptera att degen torkar eftersom den ska göras mycket tunn, och det tar lite längre tid. Det ger också tillfälle att kavla här och där och därmed skapa stora gardinhängsveck på sfoglian. Det betyder egentligen inte att något är fel. Degen är helt enkelt jämnt tunn. I och med att den torkat i ytterkanterna har den förlorat sin elasticitet. Eftersom degen är hon, jämförs den vid detta stadium en äldre kvinna med hängande mage som förlorat sin förmåga att dra sig tillbaka.
Efter det satte vi samman varsin lasagne. Nu har jag receptet. Vill bara säga det. I Italien, rent generellt, används mindre sås till pastan. Så också till lasagnen. Men smaken är ändå lika rund och stark som den jag alltid gjort hemma.
Sen kom vi till själva höjdpunkten; äta och jämföra Ethans och min. Det var perfekt att göra två samtidigt och smaka båda. Hans var snyggare. Det får jag ge honom. Det är både lite lite utmanande och samtidigt ännu mer lärorikt att ha en hyggligt jämbördig part som gör samma som man själv. När han var i ”veckstadiet” på sin sfoglia kunde jag lyssna på ett annat sätt och se mer utifrån när han lärde sig, än som det varit för mig alldeles innan. Det är också roligt att ha någon att prata om det man gör tillsammans med. Ingen annan älskar sin sfoglia som vi.
Jag börjar redan få separationsångest. Jag vill aldrig sluta skolan. Tiden går för fort. Jag vill vara kvar i den här världen.
MOD OCH MAT 