Idag har det varit fullt upp med andra sorters tankar än de jag borde ha på pastan. Fullt av tankar och känslor på ett aldrig sinande band. Även om människor är gamla. Även om man väntar sig att de ska dö. Även om man till och med önskar att de ska få slippa leva när nu sluttampen är kämpig. Även om anhöriga borde få slippa den tunga bördan att ta ansvar för människor som bara är spilloro av något som tidigare levt ett helt liv som människa i all sin kraft. Även om det är så, så är ändå döden så väldigt obönhörlig.
Men alla som är kvar i denna jämmerdal måste ju ändå äta. Så.
Den här veckan är en fyradagarsvecka på skolan.
Just idag kan jag bocka av 1,5 kg tortellini. Det känns obegripligt att jag en dag ska kunna göra mycket, mycket mer på en dag, någon gång i framtiden.
Hur minnet fungerar; Jag trodde att jag mindes allt om hur en ravioli ska göras, men icke. Det gjorde jag nämligen också idag. 600 gram. Men jag mindes inte hur stora fyllningens kluttar ska vara, hur tätt de ska sitta, hur man faktiskt gjorde för att utrota luftfickor, och sist men inte minst, hur man gjorde för att allt inte skulle bli alldeles veckigt. Men de var verkligen goda, det vet jag eftersom jag fick dem till lunch.
Idag är jag lite ledsen eftersom jag hörde ett skämt som var så grovt att jag inte kan upprepa det, men det var också alldeles enastående. Så trist att jag känner att jag inte vill sätta det på pränt. Jag fick också veta ett litet förbluffande skvaller, men det kan jag heller inte skriva om. Ärligt talat, min ton är idag en aning förlorad. Lyss till någon annans. I två dagar nu ska jag jobba. Ses om ett par dagar. Fino a dopodomani!
MOD OCH MAT 