Dag 27

Efter två dagars sverigejobb med olika telefonsamtal och excelark – dags för en färgkurs. Jag är själv ganska ointresserad av färgad pasta, men eftersom andra tycker att det är roligt att få köpa och äta får jag ändå lära mig, tycker jag. Det är bra att få lite inspiration, en del tips och också hur man ska tänka om olika färgtillsatser och hur man då anpassar ägg- och mjölmängd till dem. Jag, som använde saffran, hade helt som vanligt, medan både spenat och tomat kräver att man tar bort motsvarande mängd av ägg.

Det här var verkligen inte roligt att göra. Jag höll på med de små till höger i bild innan den snälla Lucrezia erbjöd sig att fortsätta. Jag fick minnesbilder från saker jag gjorde i min barndom. Saker som skulle vara noggranna och pyttesmå. Saker jag hade fruktansvärt svårt att hantera. Idag var det ändå ganska skönt att jag kunde svära helt oförblommerat på svenska, inte lika skönt att jag svettades på grund av någon slags attack av frustration. De här små pluttarna ströddes ut och kavlades in i en deg av annan färg. Roligt på sitt sätt, men lite för mycket pill. Mycket skrik för lite ull. Om jag någonsin bestämmer mig för att göra prickig pasta kommer jag göra allt för att hitta någon som gör prickarna.

En sak som är helt vid sidan om att göra pasta men ändå ingår om man jobbar i kök är att hålla ordning runt sig. Jag kan säga som det är; jag älskar det. I slutet av dagen har jag ansvar för en zink, ett handfat, en ho, vad man nu kan kalla det. Den ska jag tvätta vid dagens slut, och det gör jag så gärna. Efteråt luktar händerna klor och jag kan verkligen uppskatta det. Det är en del av rutinerna, något logiskt. Jag gnor som om hälsovårdsmyndigheterna skulle ha inspektion nästa dag, varje dag. De logiska rutinerna.

Det var inte allt med färger som jag ogillade, verkligen inte, men det är liksom inte det jag går igång på. För mig är det degen. Så enkelt. Att förstå sig på degen varje dag.

Den här leken med färg gillade jag. Från aprikosfärgade- till guldgula tortelloni. Fint med att det skiftade lite, beroende på vilken del av degen man befann sig på. Det kommer jag att göra fler gånger. Det var både enkelt, men ändå vackert. Det var inte jag som kavlade, så … säkert svårt. Varför inte. Allt annat är ju det.

Lämna en kommentar