Dag 28

RA – VI – O – LI

Jätterolig dag (som alla andra dagar, iofs)! Varför? För att jag fick göra ravioli i princip nästan hela dagen. Från början fick jag ju lov att misslyckas eftersom jag inte fick några instruktioner. Det verkar finnas en pedagogik som bygger på just det att man ska lära sig exakt hur dålig man är och sen bygga därifrån. Jag kan inte säga om det är den sämsta pedagogik jag stött på, den kan vara den bästa, eller i alla fall så funkar den på mig. Dessutom – om man vet om att det är såhär det är, är det verkligen helt okej. Inga falska ”Jätteduktigt! Bra, fortsätt så!” utan snarare; ”Oj, vad dåligt, det där får du skära tagliatelle av.” Jag lär mig då att jag inte vet att sluta kavla när degen är raviolitunn, OCH att jag kan fortsätta kavla och göra sfoglia av den. Som jag sen tar fram och skär tagliatelle av när någon så önskar.
Fast ett tag var jag så förvirrad och energilös att jag trodde att ”avanti” betydde typ ”stick, jag vill inte se dig mer idag”. Långsamt fattade jag att jag skulle fortsätta. Och det var ju hejdundrande mer roligt. Men jag var snarare osäker på vad en hög och bestämd röst och allvarlig min betydde. I just detta fallet var det då som skatten låg inom räckhåll, för jag fortsatte med ravioli hela dagen, och bad om att få fortsätta imorgon också, så att jag kan bli mer säker på det. Sista omgången – 6 kilo senare, skulle jag till och med kunnat ta betalt för. De små godingarna.
Det berodde på min lärare, Alessandra. Jag fick se när hon kavlade den perfekta raviolisfoglian. Jag fick se när hon delade den. Jag fick se henne klutta ut de första kluttarna med fyllning. Jag har präntat in alltsammans i mitt hjärnkontor.

Jag fick frågan idag om jag tyckte att den professionella kursen (som jag alltså går – tro inget annat) var lätt. Det är ju en så stark fråga. Lätt? Allt annat än lätt. Det är det svåraste ”hantverk” jag lärt mig. Jag tror att de som kommer och går kortare kurser kan snegla på mig och tänka att de egentligen är så mycket bättre än jag. Men i själva verket befinner jag mig på en nivå där allt blir svårt. De kan gå hem med ”perfekt” ravioli eller tortellini, medan min verkligen blir perfekt – till slut. Och jag hinner misslyckas nio gånger av tio utan att jag låter mig nedslås. Min kropp värker varje dag men jag tvekar aldrig om att fortsätta. Jag måste misslyckas. Sen måsta jag också förbättra mig. Och jag måste inse att jag behöver överlista situationen, hela tiden.