Dag 40

Idag är det måndag. Med andra ord så var det söndag igår. Vi hade en heldag på stan. Först gick vi på Bolognas historiska museum tillsammans med svägerska och svåger. Sen åkte de hem till Schweiz och vi fortsatte irra runt hela dagen. Kaffe, vegansk kaka, sallad, ganska dålig lasagne (sa ifrån men fick ingen reaktion. Jag tror man ska undvika att gå precis i centrum om man vill ha bra mat, helt enkelt), vitt vin, försökte åka tåget upp till St Luka men det var fel dag eftersom ikonen skulle återbördas, processioner skulle processas osv, kyrkobesök ganska länge, rött vin, chokladinköp, prosecco och sen hem och koka ragú i timtal. Värmen har också kommit. Skönt tycker jag. Den bekommer mig inte på ett dåligt sätt, men lunken blir aningen långsammare och hela stämningen i kroppen är en annan.

Idag.

Lärde jag mig KANSKE äntligen att göra tortelloni. Efter jag vet inte hur lång tid och jag vet inte hur många ägg sen, och hur många kilo mjöl sen, och ricotta osv osv. I natt när jag låg vaken tänkte jag hur jag skulle göra. Igår på stan spanade jag in tortelloni i en affär och därefter gick jag igenom för mig själv hur jag skulle göra.

Hur gör man?
Man knådar först en bra deg. Kavlar sen ut den lagom mycket. Lägger sfoglian på ett lagom fuktat bord. Skär lagom stora kvadrater med sin kniv. Sprayar lagom mycket. Klämmer ut lagom mycket fyllning på precis rätt ställe på kvadraterna. Sen täcker man med plast för att AC:n är igång för att det är varmt. Sen tar man rad för rad. Tar upp en kvadrat i taget. Viker på diagonalen över fyllningen. Plattar rätt så hårt på sidorna och liksom drar hela vägen. Snurrar till på ett obegripligt vis i nedre kanten och fäster samman de överblivna snuttarna precis lagom mycket, och därefter drar lite i öglan.

Det man kan säga är att jag faktiskt inte gav mig. Men jäklar vad jobbigt det har varit. Om jag gör likadant imorgon, då vet jag att jag har lärt mig. Om inte …ja, då vet jag inte vad jag ska tro om mig själv längre.

Efter dagens värv kom Alessandra och inspekterade resultatet. Hon sa förvånat att men du, det här ser ju bra ut! Så fortsatte hon ett tag att berömma, jag sa herregud jag höll på att bli galen, och hon klappade om mig lite. Jag har inte fått så mycket beröm på hela tiden, och även om resultatet är det viktigaste så kändes det gott. Det var som att min Maestra och jag fick ett band mellan oss.