Det är en evinnerlig tur att jag har nästan fyra veckor kvar här i Bologna, och på skolan.
Jag ska inte gå igenom dagens alla missöden, och till en början, medan jag gjorde tortellini, var allt frid och fröjd, faktiskt, till mitt försvar. Men sen sammanfattade Stefania det bra; You started to do one thing wrong, and then you paniced.” Så var det.
Men vi hade en rolig lunch i alla fall, efter att jag kommit ut en stund efter de andra och berättade vad jag gjort galet. De berättade därefter anekdoter om folk som rör sig runt skolan. Den ligger i ett stort område som lite missvisande har ordet ”park” i sig. Det är mer ett område. Ett område som består av en stor konserthall (modell jättestort tält), tillhörande parkeringsplats, ett gammalt skjulaktigt hus, en mystisk restaurang, massa sittplatser inför sommarens utekonserter på en kulle, min skola och för tillfället ett tivoli. Och på området rör sig en massa … män. De har saker för sig och kör i bilar, på cyklar, på moppar. Det finns också en hyresvärd. Runt dessa finns naturligtvis storys, men också missförstånd från min sida, och ibland skön okunskap. Jag trodde länge att den cyklande mannen iklädd vit overall med kapushong, och skyddsglasögon var en galning/kriminaltekniker. Idag fick jag veta att han klipper gräs. Jag vet dock inte varför han har full mundering när han cyklar hemåt också.
Sen pratade vi musik och Alessandra och jag gillade samma låtar som vi sjöng;”Bello Impossibile” med Gianna Nannini.
Sen gick jag in och avreagerade mig på två stycken sfoglior. Jag tog tid, och redan nu vinner jag nog över maskiner. Fast jag ser inte lika avspänd ut som Stefania:
Jag gav henne en gammal degklump, och se vad hon kan göra. Ren magi.
MOD OCH MAT 