Dag 45

När man har gjort sin sista tortelloni så har man. Man får gå vidare helt enkelt.

Jag går vidare till ravioli och farfalle. Det är annorlunda varje gång man byter pastasort. Man kavlar bättre än första dagen och första veckan, andra veckan, första månaden, andra månaden. Men nästa produkt kräver annat tänk. Ravioli ska man äta i en munsbit fick jag veta efter att jag gjort alla mina tidigare alldeles för stora. Vi fick ändå min stora ravioli till lunch och den var god. Efter lunch gjorde jag mindre. Jag har alltid haft lite svårt för finmotorik, och just här behöver man ha det. Samma storlek på kluttarna av fyllningen. Det är lite svårt för mig, och likaledes viktigt. Det har varit lika svårt och viktigt hela tiden, men andra former är mer förlåtande (inte gentemot för stora olikheter, men ändå). Det är först vid raviolin som det blir så direkt synligt.

Just nu sitter jag på Bolognas flygplats och skriver. På väg hem till Sverige för att bevista två begravningar. Det är egentligen tre begravningar, men en var igår, och den kunde jag inte riktigt hinna med. Det är tungt att åka hem av det skälet. En av begravningarna är – som båda de andra – för en person i nittioårsåldern. Eftersom ålder ändå är oviktigt när en människa går in i evigheten är det lika sorgligt. Det var en man som jag kom att betrakta som min vän, hur knasig och avig han än var. Vi kände varandra i trettiosex år. Jag var bara en ung människa och han en vuxen, riktig person. Han fick mig att älska opera, och som jag under några år var helt besatt av. Det är sällan jag lyssnar på opera nuförtiden. Kanske ska jag lyssna på Mozarts Idomeneo nu, bara för att jag fick den av honom för länge sedan.

Ja. Precis. Ravioli. Nu ännu mindre.