Det är så tröttsamt att vara elev/student/i lära. Så fort man lärt sig något går man vidare till något annat. Ofta som först verkar lätt, men som efterhand har hur många falluckor som helst.
Idag var nog den största av dessa slukhål att jag sovit rätt lite. Klev upp vid 4 och åkte halv 5.
Det är också märkligt att byta miljö sådär hastigt. Också att vara på två begravningar. Också att träffa döttrar en dag, och tillsammans besöka egna föräldrar. Så mycket känslor. ”All over the place” som vi brukar säga i Sverige.
Och så står jag där och knådar deg. Och kavlar. Och tacklar av lagom tills raviolin ska göras.
Det känns ändå nästan mysigt att vara tillbaka till min egen skola. Det blir uppenbart hur hemma jag känner mig. Jag blir glad av att träffa alla, för att i nästa stund bli lite ledsen för att det bara är två och en halv vecka kvar.
Jag älskar att föra samman elementen som blir en deg. Jag älskar att kavla den till en sfoglia. Jag älskar att sen få äta den till lunch.
Något helt annat. Min mormor. Här står hon i allsköns ro. Mitt i en kohage. Ledigt klädd i hatt och låga klackskor. Handväskan såklart.
Sen, under den där blommiga klänningen, hade hon en laxrosa korsett med sjuttiofyra hyskor och hakar och i ryggen fanns snörningen. Sen fanns det en hårknut, där under hatten. Den löstes ut på kvällen. Det långa, gråa håret kammades, sen flätades en fläta från ena hållet, där hon satt på en stol framför pigtittaren. Ritualen som jag lärde mig känna igen så väl.
Den bilden hittade jag i ett album hos mina föräldrar – som alltid gått under namnet Päronen. Men det har jag slutat säga.
MOD OCH MAT 