Dag 49

Dag 49 var igår. Idag är det vilodag, och det har vi tagit fasta på. Har man en helt ledig dag tar man det jäkligt piano. Jag har hunnit till soffan, bankärenden, lite jobb och klockan är snart 12. Hasse spelar gitarr. Han tittar mot mig ibland, men jag låtsas inte märka det ifall han ska föreslå att vi ska göra något. Försöker hålla mig under radarn.

Igår köpte jag en del grejer av Davide. Jag hade redan beställt dem för ett par veckor sedan och nu var det dags för leverans. Davides pappa var en möbelsnickare och mattarellomästare. Han hade på den tiden han startade, en liten verkstad utanför Bologna. Det var på sextiotalet och hela byggnaden är nu en inbyggd verkstad som både ger intryck av att vara extremt stabilt, men å andra sidan ett skjul. Här tillverkas fortfarande både mattarellos och bordsskivor och används då ett par dagar i veckan. Taket är från en flyghangar från andra världskriget. Stommarna är både från gatlyktor i Bologna och gammal räls. Ett helt fantastiskt ställe där tiden har stått stilla. Det tråkiga är att myndigheterna vill flytta verkstaden ännu längre ut från stan eftersom det numera är i utkanten av centrala Bologna. Grannarna klagar över ljudet av maskiner och av trädammet som smutsar ner de närmaste omgivningarna. Vad händer då? Davides pappa dog 2013 och då verkade det som om konsten i att göra mattarellos var utdöd. Man efterlyste då någon som kunde fortsätta hantverket, och det dök upp en man som hade jobbat med pappan i hans verkstad. Han tillsammans med sonen drivs nu verkstaden i en långsam takt. Hur ska det gå med alla dessa hantverk?

Det jag hämtade igår var produkter av högsta kvalitet. Min mattarello kommer jag att kunna använda hela mitt liv. Bordsskivan som är av poppel är perfekt anpassad att rulla en sfoglia på. Den både håller fast och släpper ifrån lagom mycket, så att man kan kavla ut sitt tunna pastaark intill perfektion. Om man nu klarar det.

Så. Hur tycker jag att det går för mig? Jodå. Jag är fortfarande lite ställd inför faktumet att jag räknas som klar. Jag som nyss kämpade som en galning i flera veckor för att få till tillräckligt bra tortelloni för att kunna med äran i behåll kunna servera och sälja dem. Men det är som en lång och extremt fokuserad tunnel, där jag gått in för att tillgodogöra mig alla moment och kunna klara dem så bra som jag absolut kan. Och under den tiden har jag bara varit i nuet och också i en snar framtid där jag ska kunna behärska tekniken. Jag har varit totalt inne i att förstå alla moment, alla handgrepp, alla hemligheter, alla samband, all förståelse för material, omständigheter och även hantera det. Nu står jag lite yrvaken och försöker se vad det är jag har varit med om.
Lite av det upplevde jag igår, och kanske också i förrgår.
Jag har börjat att göra gnocchi. Det är inte heller lätt. Man vill ju att de ska vara superfluffiga och i ungefär samma storlek. Båda dessa saker är vad jag just nu jobbar med. Det är gnocchi för hela slanten.
Sen stjäl jag till mig en stund på eftermiddagen då jag kavlar lite. Just nu är jag bara koncentrerad på att göra degen så rund som jag kan, eftersom jag redan gör den både tunn och jämn. Det är rätt tjusigt att se personer som kavlar en sfoglia som också blir jämn i kanterna. Så det går jag in i en sista stund av dagen. Som en belöning. Det är då jag fattar. Herregud. Jag håller på att finslipa något jag redan kan. Och varje gång jag kavlar är det som en stunds meditation. Jag mediterar runt att få sfoglian perfekt. Och njuter.