Herregud. Jag har gått i den här skolan i femtio dagar. Idag slog jag upp det italienska ordet för separationsångest för att beskriva hur det känns. Tyvärr har min hjärna fortfarande inte accepterat det italienska språket, så jag har redan glömt. Men ändå. Jag har ordnat en vecka i höst för att få komma tillbaka till skolan. Jag tänker att jag genom att lägga lite tid emellan kan hinna få ett helt frågebatteri tills i oktober för att på så sätt suga ut det här gottiga.
Efter skolan idag kom två Simon & Garfunkellåtar på min radiostation i bilen och det klonkade till i mig av igenkänning. ”Det där är jag. Jag är bara här tillfälligt. Jag måste hem och ge folket i Sverige den här upplevelsen.” Men jag har inte tappat bort mig. Bara lagt den här tiden och det jag lärt mig till en viktig del av mitt liv.
Jag tänker mycket på att jag måste hitta en lokal att vara i. Den behöver inte vara stor. Men fönster ut mot gatan så jag kan ha mitt arbetsbord där. Både underhållning och god mat.
Jag tror helt utan att överdriva att jag ätit pasta varje dag här nere i Bologna. Det har gått bra. Det är så gott. Jag är inte så hemskt mycket tjockare än när jag for. Bara lite. Men det handlar mer om hur mycket man äter och hur mycket man rör sig. Där har jag landat.
När jag själv väljer blir det såhär. Gott & blandat.
MOD OCH MAT 