Nu längtar jag efter att kunna säga att jag inte begått några stora misstag alls. Tyvärr är det inte idag det sker. Och hur kan jag göra samma sak två dagar i rad?

Nu tänkte jag mig noga för innan jag blötte ner bordskivan. Men inte tillräckligt. Träet hann inte suga åt sig tillräckligt innan jag slängde på min sfoglia. Kan jag skylla på att jag är så himla supersnabb på att kavla? Det skulle kännas bättre faktiskt.

Men förutom att det fanns ett område av sfoglian som blev för fuktig och därmed klibbade fast sig i bordet, så funkade det bra med tortellinin. I och med att mitt fokus nu är tid & snabbhet var det ändå ingen förbättring jämfört med igår pga förtreten med klibbet. Klibbet åt tid.

Sen gjorde jag dock en avsevärd förbättring när det gällde tortellonin. Jag klarade 3 kg på en timme blankt. Det är nu det börjar kännas att människa kontra maskin vinner. Mattarello vs pastamaskin är enklare, godare, snabbare.

Och idag hände – som i och för sig varje dag – spännande saker (i förrgår t ex dök det upp en Sky Lift och två tillhörande män som kollade taket där vi är, och dagen innan slängde en man helt frejdigt fram sin Petter Niklas medan han hojtade och pratade, som vore han hemma hos sig, långt innan han kom sig för att kissa, alldeles utanför där jag stod och gjorde jag minns inte vad? Tortellini?).

Hursomhelst. Idag. Riktiga saker hände; Davide dök upp. Mattarellomannen. Jag har hört så mycket om honom. Hans pappa var en känd mattarellomakare. Italiens bästa. Han var den sista mästaren av sitt slag. Hans son – Davide – lärdes upp i sin pappas verkstad, sedan började han med att jobba med annat. När pappan dog fick han tag på en man som jobbat i pappans verkstad, och tillsammans tillverkar de mattarellos på beställning. Jag beställde 10 st av skiftande karaktär. När jag hämtar dem kommer jag att få se hans verkstad. Den har det gjorts en film om, av något bolag i LA, den verkar vara gammal och speciell. Om möjligt ska jag också köpa en bordsskiva som är gjord just för utkavlingen. Det är poppeln som passar bäst, eftersom den både släpper efter och håller emot perfekt. Vad jag ser fram mot allt detta!

Eftersom jag helt glömde fota på skolan idag får jag istället glädja mig över frukt och tomater hemmavid. Och en stund i soffan, vilandes fötterna. Nu tar vi helg. B

Nu är det varm kväll här i Bologna. Vi är just hemkomna från en tur i bilen efter lyckad jakt på skor till Hasse, och en runda i den allra närmsta marknaden. Den heter Mercato Cirenaita.
Cirenaita är namnet på området bakom oss, och där finns det en massa fina hus, breda gator, bra parkeringsplatser för oss som letar efter det då och då, bra restauranger och den här marknaden. Vi har gått hit någon dag varje vecka eftersom de har slaktare, ost-man och frukthandlare som alla är riktigt bra. Vi sticker ut en del, och det gjorde vi ganska snabbt eftersom vi både är jättesvenska, intresserade av mat och råvaror och dessutom stannar vecka efter vecka. Att handla några få saker tar sina trekvart. Jag tycker det är skönt att bara stå och vänta på min tur, att som alla andra få ta tid på mig, och inte känna mig stressad. Jag vet att det är svårt att ta med den här känslan till Sverige/Stockholm där jag alltsomoftast är irriterad på folk som inte går tillräckligt fort, pratar nonsens med kassörskan och annat dumt folk kan hitta på. Jag vill ändå ta med mig det.

Jag hade hoppats att jag skulle kunna sammanfatta den här dagen med att kunna se tillbaka på en dag utan större missöden. Tyvärr så gjorde jag ett fel; jag blötte ner bordet som jag skulle göra tortellini på ganska så duktigt. Sen när jag hade kluttat ut fyllningen sprayade jag också rätt så duktigt. Det betydde att delar av det blev kladdigt. Jag kämpade ändå med att försöka torka ur, och det mesta gick att jobba med, men en del slängde jag efter att det helt enkelt inte gick att få upp från bordet. MEN förutom det (och hur kunde jag glömma det) gick det hygglig smärtfritt. Dagens produktion var 1,5 kg tortellini. Det går alldeles för långsamt men tydligen helt enligt vad man kan förvänta sig av mig just nu. Jag har ju fem veckor kvar, och förväntas under den tiden lära mig att jobba snabbt. Snabbare. Jag tycker att jag jobbar på rätt bra ändå. Men okej, snabbare.

Det kom en del gäster idag, och de åt alla både av min tagliatelle och av min tortelloni, tack och lov, och jag hörde att en gäst gick fram och gav sina komplimanger till kocken. Om man inte räknar med den kladdiga upplevelsen gick det ändå rätt bra. I alla fall i jämförelse med många andra dagar,

Just som jag startade i morse tänkte jag att det här blir en mellandag då inget särskilt kommer att hända. Det kanske de flesta skulle kanske tycka det när jag fortsätter skriva här nu. Jag håller inte med.

Dagen började som vanligt, ja. Sen skulle jag bara lite hastigt göra 500g tortellini. Lite stressad för att det kom plötsligt och med kort tid på mig – jag tänkte fel gällande hur mycket fyllning det skulle vara. Helt förtvivlad försökte jag få fyllningen att räcka, förstod inte vad som var fel förrän jag fick klart för mig av Alessandra hur fel jag tänkt. En dag kommer det att sitta i ryggraden. Idag satt det inte alls. Jag kan tycka att det är så otroligt skamfyllt att tänka så fel. Sen skäms jag över att jag skäms.

Det gick hyggligt sen i alla fall. Jag gjorde 3 kg tortelloni. Första halvan gick på en timme. Andra halvan gick på hälften av tiden. De var dock lika fula. Ibland klarar jag en del av uppgiften, ibland en annan. Nu klarar jag att vara snabb om jag lägger manken till tydligen.

Här flyter de upp. Ploppetiplopp. Man ser i vattnet att någon gått sönder pga smuligt. Tänk bort det. En sån tillfredsställelse när de stagar upp sig och flyter till ytan som vita varma snöbollar.

Vi har haft stärkande, uppbyggliga samtal hela veckan. Det ger så mycket. Jag får sköna italienska/Bolongesiska visdomsord på vägen. Hoppas både Stefania och Alessandra förstår värdet av dem. Det gör de nog. Ibland vill jag byta tid med dem. Jag vill ha gjort det här tidigare.

Ikväll åkte Hasse och jag en sväng till Ferrarra. Vad vi gjorde? Testade deras pasta.

Det var en annorlunda dag. Mycket prat. Planering. Räknande. Försök att vara realistisk.

Jag är fortfarande rätt trött efter feberveckan jag hade förra veckan, men ändå bättre än igår. Vi gick igenom vad jag tror att jag ska kunna åstadkomma på en dag. Den beräkning jag gjorde förra veckan är redan skrotad eftersom den byggde på att jag skulle jobba tio timmar om dagen. Jag kan inte överstiga sex timmar. Så det första jag fick göra var att revidera den gamla planen. När den var gjord reviderades den nya av Alessandra. Den gav för lite resultat.

När den nya omreviderade planen gjorts räknade jag ut vad jag dagligen kommer att behöva för råvaror. Det ska bli kul att jämföra den här planen med vad jag gör om två-tre veckor eftersom den med största sannolikhet kommer att kunna revideras med mer av allt.

Redan idag har jag förbättrat mig från igår. Igår tog det tjugo minuter för mig att kavla ut en femäggs sfoglia (en deg på 750 gram) medan det idag tog femton minuter. Jag har inte bara förbättrat själva kavlandet så att den slutgiltiga produkten är bättre, utan också förkortat själva processen. Jag frågade idag hur lång tid det tar för en normalsnabb sfoglina att kavla ut en deg. Svaret var som alltid att det inte finns något som är normalt, alla är olika, men det bör nog ta ca tio minuter, fick jag i alla fall besked om. För Stefania och Alessandra tar det 3-4 minuter. Om någon undrar. Mitt mål inom någon vecka är absolut tio minuter. Inget annat kommer att duga för mig.

Avstamp för en ny period. Det var nu jag ska starta ”som om” jag är min egen affär och ska planera hela utbudet själv. Det ska finnas Tagliatelle, Tortelloni och Tortellini. Det är basutbudet. Ingen anledning för mig att fundera på något annat och jag kan inte nog påpeka att jag inte är förmögen till att göra utsvävningar.

Under tiden som jag varit hemma och sjuk har jag legat och planerat. Under den planeringen har jag i och för sig räknat med att saker tar ganska lång tid för mig att göra, men jag har nog tänkt att jag var hyggligt bra.

Döm då om min förvåning när jag upptäckte att jag var rätt kass. Jag hade liksom inte legat till mig mer skills än när jag insjuknade och fick feber.

Jag överdriver. Lite. Den första sfoglian var chockerande dålig. Den andra hände det faktiskt något med mig när jag kavlade. Det var som att jag fattade hur jag skulle göra. Det finns en massa saker man kan göra medan man kavlar, och det mesta har jag gjort rätt under en längre period, bara det att det inte blivit perfekt. Jag ska inte säga att jag gjorde det perfekt idag, men det var ytterligare en pusselbit som hamnade på plats och som gjorde att min sfoglia blev riktigt, riktigt bra.

Sen gjorde jag ett par kilo tortelloni. De blev inte bra men jag fick extremt bra feedback på dem. Dessutom att Alessandra ställde sig med mig och gjorde ett gäng. Medan hon gjorde 6-7 stycken gjorde jag en. Jag sög i mig hur hon gjorde och det är det jag kommer eftersträva hädanefter. Sträva efter. Men det är en sak att titta på en person som gjort det här i femtio år, och en annan att förverkliga det och inlemma i sin egen person, och i denna enkla persons förmåga. Jag måste igenom ekluten själv.

Det slår mig gång på gång hur svårt det är. I och för sig höjs ribban vartefter, så jag hinner inte vila i något jag kan, men det är verkligen svårt. Det är lätt att få fram ett resultat efter några timmar, något man kan gå hem med och känna sig nöjd med. En annan sak att i varje led göra allt rätt. Tänk till exempel bara det att kavla och sen göra tortelloni. Under den tidsrymden har jag – som måste tänka på det jag gör hela tiden – tagit säkert trettio – fyrtio olika ställningstaganden. Någonstans i mitten märker jag att en liten sak är fel, och då kan jag tänka att jag ska göra det rätt och ordentligt, dvs göra om, eller så tänker jag att jag måste gå vidare, hantera situationen. Idag, och där jag befinner mig i utbildningen nu, måste jag kunna hantera situationen. Så när jag har dessa trettio – fyrtio val att göra – om jag gör för många som är felaktiga, producerar jag inte på rätt nivå.

Efter sex veckor. Att varje enskild dag känna sig rätt dålig. Det kan kännas att det tär ibland. Oftast bryr jag mig inte om det eftersom jag utgår från att jag kommer att bli bättre.

Så himmelskt skönt med lördagkväll. Jag hoppade av bussen och promenerade hemåt, med avstickare i olika affärer och köpte en stor gaffel, bestick till lägenheten här, en banan, jordgubbar, ärter, en nektarin och schampo. Jag beställde tid för klippning. Sen hem och tvätta, äta jordgubbar och laga mat. Egentligen älskar jag det vardagliga. Att gå hemåt. Strosa. Laga mat. Fundera över om man ska ta en kaffe på ett fik. Ibland göra det för att förlänga vägen hem. Just nu hänger det en skjorta på tork i fönstret. Kycklingen steker. Jag älskar det också. Och förkläden.

Noterat på ämnet ”jag ändrar mig lite i Bologna”:
1) Jag blir aldrig arg på cyklister. Å andra sidan blir de inte arga på mig heller. Det är en ömsesidighet i trafiksituationen mellan cyklister och gående som jag tycker väldigt mycket om.
2) Jag väntar på grön gubbe. Lite skönt att inte behöva läsa av trafiksituationen utan bara helt kallt stå där och glo tills det blir grönt.

Idag trodde jag det skulle bli en vanlig dag på skolan, och att ”fröken”, maestra, läraren, chefen skulle vägleda mig. Idag deklarerade hon att nu var det dags för mig att ta alla beslut själv. Jag kan göra vilka fyllningar jag vill, vilka pastor jag vill, vilka färger jag vill, och jag ska planer allt, ta tid och kunna bedöma vad som ska göras under dagen. Sen kommer hon att vägleda mig när hon ser att något går fel. Jag blev otroligt glad. Hon verkade nöjd med upplägget, hon också (ja, självklart, det var ju hon som ville ha det så) och hon visade mig några saker under dagen som är viktiga för mig att veta.

Jag är alltså nu min egen chef. Så otroligt kul. Jag får göra det som jag helst vill göra, och på det sätt jag vill göra. Jag ska bestämma över mitt utbud och var min gräns går för hur mycket jag kan leverera på en dag – allt inräknat. Fast jag kommer att få veta när jag gör fel, och det är det jag behöver veta.

Så. Jag planerade min egen dag och hann faktiskt inte så mycket. Jag började ta tid på exakt allt jag gjorde. Det känns som ett stort steg.

RA – VI – O – LI

Jätterolig dag (som alla andra dagar, iofs)! Varför? För att jag fick göra ravioli i princip nästan hela dagen. Från början fick jag ju lov att misslyckas eftersom jag inte fick några instruktioner. Det verkar finnas en pedagogik som bygger på just det att man ska lära sig exakt hur dålig man är och sen bygga därifrån. Jag kan inte säga om det är den sämsta pedagogik jag stött på, den kan vara den bästa, eller i alla fall så funkar den på mig. Dessutom – om man vet om att det är såhär det är, är det verkligen helt okej. Inga falska ”Jätteduktigt! Bra, fortsätt så!” utan snarare; ”Oj, vad dåligt, det där får du skära tagliatelle av.” Jag lär mig då att jag inte vet att sluta kavla när degen är raviolitunn, OCH att jag kan fortsätta kavla och göra sfoglia av den. Som jag sen tar fram och skär tagliatelle av när någon så önskar.
Fast ett tag var jag så förvirrad och energilös att jag trodde att ”avanti” betydde typ ”stick, jag vill inte se dig mer idag”. Långsamt fattade jag att jag skulle fortsätta. Och det var ju hejdundrande mer roligt. Men jag var snarare osäker på vad en hög och bestämd röst och allvarlig min betydde. I just detta fallet var det då som skatten låg inom räckhåll, för jag fortsatte med ravioli hela dagen, och bad om att få fortsätta imorgon också, så att jag kan bli mer säker på det. Sista omgången – 6 kilo senare, skulle jag till och med kunnat ta betalt för. De små godingarna.
Det berodde på min lärare, Alessandra. Jag fick se när hon kavlade den perfekta raviolisfoglian. Jag fick se när hon delade den. Jag fick se henne klutta ut de första kluttarna med fyllning. Jag har präntat in alltsammans i mitt hjärnkontor.

Jag fick frågan idag om jag tyckte att den professionella kursen (som jag alltså går – tro inget annat) var lätt. Det är ju en så stark fråga. Lätt? Allt annat än lätt. Det är det svåraste ”hantverk” jag lärt mig. Jag tror att de som kommer och går kortare kurser kan snegla på mig och tänka att de egentligen är så mycket bättre än jag. Men i själva verket befinner jag mig på en nivå där allt blir svårt. De kan gå hem med ”perfekt” ravioli eller tortellini, medan min verkligen blir perfekt – till slut. Och jag hinner misslyckas nio gånger av tio utan att jag låter mig nedslås. Min kropp värker varje dag men jag tvekar aldrig om att fortsätta. Jag måste misslyckas. Sen måsta jag också förbättra mig. Och jag måste inse att jag behöver överlista situationen, hela tiden.

Efter två dagars sverigejobb med olika telefonsamtal och excelark – dags för en färgkurs. Jag är själv ganska ointresserad av färgad pasta, men eftersom andra tycker att det är roligt att få köpa och äta får jag ändå lära mig, tycker jag. Det är bra att få lite inspiration, en del tips och också hur man ska tänka om olika färgtillsatser och hur man då anpassar ägg- och mjölmängd till dem. Jag, som använde saffran, hade helt som vanligt, medan både spenat och tomat kräver att man tar bort motsvarande mängd av ägg.

En sak som är helt vid sidan om att göra pasta men ändå ingår om man jobbar i kök är att hålla ordning runt sig. Jag kan säga som det är; jag älskar det. I slutet av dagen har jag ansvar för en zink, ett handfat, en ho, vad man nu kan kalla det. Den ska jag tvätta vid dagens slut, och det gör jag så gärna. Efteråt luktar händerna klor och jag kan verkligen uppskatta det. Det är en del av rutinerna, något logiskt. Jag gnor som om hälsovårdsmyndigheterna skulle ha inspektion nästa dag, varje dag. De logiska rutinerna.

Det var inte allt med färger som jag ogillade, verkligen inte, men det är liksom inte det jag går igång på. För mig är det degen. Så enkelt. Att förstå sig på degen varje dag.

Idag har det varit fullt upp med andra sorters tankar än de jag borde ha på pastan. Fullt av tankar och känslor på ett aldrig sinande band. Även om människor är gamla. Även om man väntar sig att de ska dö. Även om man till och med önskar att de ska få slippa leva när nu sluttampen är kämpig. Även om anhöriga borde få slippa den tunga bördan att ta ansvar för människor som bara är spilloro av något som tidigare levt ett helt liv som människa i all sin kraft. Även om det är så, så är ändå döden så väldigt obönhörlig.

Men alla som är kvar i denna jämmerdal måste ju ändå äta. Så.

Den här veckan är en fyradagarsvecka på skolan.
Just idag kan jag bocka av 1,5 kg tortellini. Det känns obegripligt att jag en dag ska kunna göra mycket, mycket mer på en dag, någon gång i framtiden.
Hur minnet fungerar; Jag trodde att jag mindes allt om hur en ravioli ska göras, men icke. Det gjorde jag nämligen också idag. 600 gram. Men jag mindes inte hur stora fyllningens kluttar ska vara, hur tätt de ska sitta, hur man faktiskt gjorde för att utrota luftfickor, och sist men inte minst, hur man gjorde för att allt inte skulle bli alldeles veckigt. Men de var verkligen goda, det vet jag eftersom jag fick dem till lunch.

Idag är jag lite ledsen eftersom jag hörde ett skämt som var så grovt att jag inte kan upprepa det, men det var också alldeles enastående. Så trist att jag känner att jag inte vill sätta det på pränt. Jag fick också veta ett litet förbluffande skvaller, men det kan jag heller inte skriva om. Ärligt talat, min ton är idag en aning förlorad. Lyss till någon annans. I två dagar nu ska jag jobba. Ses om ett par dagar. Fino a dopodomani!

Efter igår kändes det viktigt att slappna av, vara grundlig, ge alla moment ännu lite mer omsorg. Fokusera.

Jag började med att knåda ihop en trettioäggsdeg, gjorde det med extra noggrannhet. Det är viktigt att känna efter med händerna på degen under tiden man knådar för att avgöra när den är färdig. Inga minuter, inte titta i det här läget. Känna. Jag kände lite extra mycket idag.

Jag kavlade sen ut två stycken sfoglior på vardera fem ägg, dvs sammanlagt 1,5 kilo. Man måste torka den två gånger om den ska användas till tagliatelle. Det gör man för att få exakt den stadga som behövs för att göra nystan. Varje nystan ska i sin tur sedan väga 100 g och 100 g är en portion. Precision. På grund av att det är så mycket precision är det noga att man kavlar helt jämnt. Jag är inte jättenöjd med jämnheten på mina sfoglior idag, och vid ett tillfälle var jag nästan lite gråtfärdig.

Sen fick jag börja göra tortelloni med den fyllningen jag gjorde igår, plus den som Stefania gjorde idag i sin grupp. Eller, jag tror att just den gruppen bara bestod av Ethan. Så är det, man kan vara ganska många som är där, men det enda man tänker på är sin egen uppgift och allt som ska tas hand om. Men det fanns också två kvinnor till där som lärde sig mer från grunden. Dem pratade jag inte med alls. Egentligen kanske både otrevligt och underligt, men det är så det blir. Sen lyckades jag med att göra 3 kg tortelloni. Det är som om jag fattar precis vad som behöver göras, men inte alltid lyckas. Imorgon, och tack på förhand, är det helg.