Dagens gapskratt inföll efter att jag kommit hem och börjat grunna lite på de få ord jag tror mig kunna. Jag har sagt ”jag förstår” lite då och då. Det är ju av största vikt att jag talar om när jag fattar saker. Så idag fick jag lära mig att jag skulle säga ”Capisco” istället. När jag sen kommit hem kollade jag vad jag brukat säga, nämligen omväxlande de här två sakerna:

Varför tror man att det heter något som det absolut inte heter? Man är liksom HELT säker på sin sak. Jag tycker ändå att lärarna sett intresserade ut i flera veckor, och verkar förstått vad jag sagt. Konstigt nog. Det kommer att bli svårt att lära om. Ungefär lika svårt som att inte göra det där tecknet med handen som jag lyckas göra, om inte varje dag, så varannan.

Jag har fortsatt att göra tortellini idag. Såhär gör man; man har gjort en stor deg som man delat upp i mindre delar om 300g. Denna deg är därför lättare att kavla – helt enkelt för att den är mindre i omfång. Man ska färdigställa den omedelbart, degen ska vara färsk (till skillnad från tagliatelle). Man rutar upp sfoglian i små rutor. Sen kluttar man ut köttfyllningen i mitten av varje ruta; lagom mycket i varje. Det är först sedan som man knorvar dem till tortellinisar. Därefter ska de torkas. De ska snabbtorkas lite först, sen långsamtorkas, sen torkas lite till – OM det behövs.
De två svåra passagerna är alltså något man inte ens fattar ska vara svårt: Dels att få köttfyllningsklutten att vara lagom och precis i mitten av varje liten ruta. Jättesvårt. Och om man inte har gjort rätt tar det tid från nästa steg. Om man lagt klutten lite åt sidan måste man peta den i mitten och då tar man rätt mycket tid från montagemomentet. Tar man för lite köttfyllning blir det för mycket pastasmak, vilket är sjukt tråkigt, och tar man för mycket kan den spricka när man formar den. Det andra svåra momentet är när man torkar den. Man får inte torka för lite, eftersom de fastnar i varandra (och därmed sliter av pastadegen från varandra när man skakar dem loss från varandra). Och inte för mycket eftersom de då blir för hårda och nästan omöjliga att koka på ett bra sätt. Det är enligt Hasse detta som skiljer novisen från mästaren: Till exempel jag, jag vet om att de inte får vara för torra eller för otorra, men jag vet inte riktigt hur jag ska känna i de olika momenten. En mästare vet av erfarenhet precis när det är dags att torka mer respektive sluta torka.

The times they are a changin. Jag har inte längre svårt att komma upp på morgonen trots att det är lite för kort sovtid för att vara okej. Jag tänker inte längre att jag ångrar allt och att jag vill åka hem, jag tänker tvärtom att tre månader är för kort tid. Det är lite större acceptans av de rent fysiska reaktionerna, och jag kan sätta mig på en stol utan att skrika av smärta. Det går att vänta med lunchen till klockan två, eller tre eller rent av halv fyra. Som idag. Jag fattar att man kliver upp från sin plats i bussen en eller två hållplatser innan man ska kliva av fast jag inte riktigt fattar varför. Jag gör det ändå, fast aldrig två. Bara en. Att acceptera, eller i alla fall förstå att människor inte delar ens egen syn på god pedagogik, att ta ett kliv in i en hierarki i alla fall jag inte upplevt sen jag var tonåring, men inse att vitsen med att komma hit var inte att ändra på folk, inte ens ge förnumstiga råd. Vi har flyttat på bilen för att det skulle målas en linje runt vår plats idag, och fastän det aldrig hände pga regn orkade vi inte hämta den. Får se imorgon. Avdelningen aningen oklara saker inrymmer också sättet att äta på restaurang, och det gillar jag och vill alltid tillämpa i Sverige också (försöker oftast). Man läser matsedeln. Man inser att man hellre vill ha sallad till köttet, eller cikoria före maten, eller samtidigt, eller att det skulle vara godare att få fisken med något annat än det som står där. Så talar man om vad man vill ha och i vilken ordning. Därefter får man sin perfekta ätupplevelse (om maten är god, och ja, det är den oftast). Vi går inte heller åt höger på trottoarerna när vi möter någon. Vi börjar äta innan alla ens satt sig ner vid bordet. Och lämnar bordet utan att vänta in varandra. Hasse har börjat gasa när han kör bil. Det gjorde han förut också, annars skulle vi kanske inte kommit lika långt söderut, men mer kraftfullt och bestämt i alla fall. Kroppar, tankar och vanor börjar flytta sig. Det har bara gått två veckor.

Idag gjorde jag tortellini, nästan två kilo. Hur lång tid tror någon att det tar? Jag kan säga svaret; en hel massa timmar, kanske ca fem, eller något mindre, fyra och en halv. För en erfaren tortellinimakare kan det nog ta tre timmar. Ett kilo handjagad tortellini kan kosta nästan 40€, så om jag sålt dem hade jag fått nästan 80€. Ett kilo räcker till 10 portioner. Så 4€ per portion. Och till tillverkaren en timpenning på 26-27€/timme. Räkna så in att man har en lokalhyra, kostnader för råvaror, torkskåp osv osv. Den borde snarare kosta som rysk kaviar om ni frågar mig.

Jag ligger i soffan nu. Ganska ont i kroppen. Men med en skillnad att det tar längre tid varje dag innan det börjar göra ont. Jag ser till och med piggare ut en längre stund efter skolan – enligt vittnes utsago.

Idag hände det. Jag fick lära mig magiska formler. Deg genom fyllning gånger ägg osv. (Fast jag avslöjar den inte på riktigt.) Men – den mängden ägg som ger hur många portioner och om man har x antal sfoglior av den degen – hur många portioner har man då? Denna formel gällde tortellini. Tortellinin har oftast (eller alltid? Kollar det imorgon) en fyllning av kött: Fläskkött kokat i vin och smör, mortadella, prusutto, parmesanost, lite muskot, ganska mycket salt – allt mixas samman till en tjock smet som måste dra minst ett dygn innan man använder den.
När man fyllt sina pyttesmå rutor med köttsmeten och sen format till tortellini ska man torka i torkskåpet enligt alla konstens regler. Först därefter kan man koka dem och njuta av tortellini in brodo, dvs tortellini i buljong. Det förutsätter ju att buljongen är god, men jag lovar att det är så gott att man fäller en tår – om man inte är vegetarian eller glutenintolerant.

Så alldeles i slutet av skoldagen idag knådade jag ihop en deg som ska användas till tortellini imorgon. I övrigt har jag kavlat gröna sfoglior med blandat men hyggligt resultat. Blandat pga att jag inte hackat spenaten tillräckligt. Allt är viktigt.

Hur känns det so far? Jag får EXAKT det jag trodde. Jag är så otroligt glad och nöjd när något funkar och jag tar nästa steg. Nöjdheten över de egna förbättringarna är så genuint god. Jag börjar också fatta hur unik min kunskap kommer att vara när jag är klar och går ut skolan. Den kommer inte bara vara till glädje för mig själv, med andra ord.

Idag var det starten för de gröna dagarna, de gröna degarna. Målet är lasagneplattor på 9 kg spenatpasta – minus allt spill som kommer att bli, vilket innebär kanske hälften. Så kanske blir det 4 kg gröna lasagneplattor. Det var inte lätt. Det var inte sjukt svårt, men så har jag inte fått domen av min lärare ännu.

Titta inte för noga på degen. Den har hål och också något veck. Men den är JÄMN. Okej? Och det är det viktiga. I bakgrunden kavlar Nick ut den perfekta degen. Vi ska alltså tillsammans göra EXAKT lika tunn sfoglia.

Ibland hämtar Hasse mig. Så åker vi buss tillsamman hem. Jag älskar bussturerna.

Idag har jag skurit all den pasta jag tidigare kavlat sen i slutet av förra veckan till tagliatelle. De är allt annat än perfekta. Jag ser, just som jag jobbar med sista steget i processen, alla fel jag tidigare gjort och också delvis hur jag skulle kunna förbättra dem. Den ena delen är helt enkelt att jag ska kavla degen jämnare. Och det är något jag önskar hett, men samtidigt förstår att jag faktiskt inte kan i en handvändning. Men sen finns det andra delar som jag kan ändra inställning till. Och det här är ju oerhört intressant och spännande tycker jag.

Jag märker att jag slutar försöka kavla vid en punkt som är samma hela tiden. Jag ger upp. Punkten förflyttar sig hela tiden, men – jag vill äga stunden när jag förbättrar mig och när jag fortsätter. Jag vill sluta vara rädd för vad som kommer att hända med degen när jag kavlar. Jag vill kavla tills jag når dit, och sen vill jag kavla resten av mitt liv.

Vad man åstadkommer tillsammans med den här sfoglian sker nästan på ett existentiellt plan.

Idag var jag med om att Nick nådde en sån punkt där han vara så nöjd över det han gjorde, och just för att han ägde hela processen. En slags precision. En så himla skön stund, där jag kände att jag till fullo förstod hans känsla.

I och med att jag fått lite mindre ont överallt, har jag också återfått lusten att laga mat, så vi hjälptes åt att ansa och laga italienska kronärtskockor, Hasse och jag. Jag fick för mig att jag ville ha kronärtskockor dagligen tills att säsongen är över. Så gott var det. Vi åt en sallad till. Till och med själva salladsbladen är söta och smakrika. Det är en ynnest att få äta såhär gott.

Idag har vi fått en fiskal kod. Jag vet inte riktigt vad den är bra för, förutom att vår hyresvärd anser sig vilja ha dem när han talar om för myndigheterna att han hyr ut till utlänningar längre än en månad. Vi åkte till en myndighet som ligger långt utanför city, med blanketter för endast utlänningar och där blanketterna endast finns angivna på italienska. De sista dagarna har det krupit sig på en frustration som jag måste formulera för mig själv innan jag utvecklar något publikt. Men det handlar om att jag känner ett raseri inom mig över att yngre män inte reser sig upp för gamla människor. Till exempel. Bara till exempel. Och det handlar om att det går så fort för mig att känna det. Och snart kanske jag gör eller säger något oöverlagt. Hoppas inte. Oöverlagd ilska har jag dåliga erfarenheter av.

Jag fattade vissa saker idag. Till exempel. Varje morgon när man kommer ska man veta exakt hur mycket deg resp sfoglia man har i kylskåpet. Så man räknar och kollar att allt ser okej ut. Sen ska man kunna säga hur mycket man har i vikt och även i portioner.

När man sen gör tagliatelle av sin ihoprullade sfoglia ska man göra nystanen så att varje nystan är en portion, och en portion ska vara 100g tagliatelle. Det i sin tur kräver att degen varje gång ska vara likadant kavlad. Inte nog med att den ska vara lika tunn, den ska också vara lika stor i omfång. förutsättningen för det är då att varje degklump väger lika mycket vilket alltså bygger på att man delat den stora moderdegen med trettio ägg i så exakt stora delar som möjligt. Och att man också kavlat i ungefär samma form (rund, inte oval som jag ägnat mig ivrigt åt de sista dagarna). Allt har med allt att göra. Och. För att få det bästa resultat måste man vara noggrann i alla delar. Inte för att jag trodde att det bara skulle göras lite hipp som happ, men ändå så känns allt bättre nu när allt är så logiskt.

När jag öppnade kylen i morse var två av lördagens degklumpar borta. Jag frågade, och sa samtidigt att det inte spelar mig någon roll, men det är två degar som är försvunna. Då fick jag veta att min lärare, som åkte till Rom idag för att tävla i någon slags matlagningstävling hade tagit med sig dem. Så min deg åkte till Rom och blev berömd. Tyvärr vet jag inte hur man hittar detta fantastiska klipp, annars hade jag kunnat lägga upp och visa denna stora händelse. Nu går det inte. Men bara att veta det känns ju toppen.

Jag fattade också lite bättre hur jag ska göra när jag kavlar. Det fick jag genom att jag hade problem och samtidigt insikter idag. Svårigheterna skapade insikter. Jag älskar också hur språket är runt beskrivningen hur jag ska förstå hur jag ska göra. Jag ska liksom lära mig av degen vad jag ska göra. Degen är min läromästare. Den talar till mig och jag behöver vara uppmärksam. Nu längtar jag till imorgon.

Kroppen? Tja. Lite bättre. En vilodag gjorde ändå susen. Aningens mindre ont överallt.

Igår när jag kom till skolan gick jag igenom de sfoglior som jag rullat ihop och som ska bli tagliatelle på måndag. Öppnade, slätade ut. Kollade. Jag vet inte vad jag ska se, riktigt, men jag kollar ändå. Det verkar som om pastaflaken har dragit ihop sig och fått stadga. Mer som läder. Men vad jag sen ska dra för slutsatser vet jag ännu inte. Jag tänker för mig själv att jag borde kavla dem inte så tunna som jag kan (fast jag kan det ännu inte), utan lite mindre. Jag tror i alla fall att jag fattat vad den ultimata tjockleken är. Antagligen har jag helt fel.

Sen fick jag knåda ihop en trettioäggsdeg, dela i sex delar och kavla ut dem vartefter. Det gick riktigt dåligt. Redan med den allra första kändes det som om jag gjorde fel precis hela tiden. Det tog fruktansvärt lång tid men jag gav mig inte. Det var en kamp att få allt att bli någorlunda jämnt. Vilket ju är målet. Målet måste vara att kunna bestämma hur resultatet ska bli. Tjocklek och till vilken slutprodukt. Igår fick de flesta sfoglior hål i sig, och veck, och gick sönder och klibbade, eller rullade ner på golvet. Den sista var rätt okej och om jag hade orkat hade jag bett Nick att fota mig och detta stora degflak. Jag orkade bara inte. Precis vid lunch fick jag göra en stor deg till. Jag börjar ta tid på hur lång tid olika moment tar.

Förutom att jag har en väldigt smärtsam svanskota gör det ju ont överallt, och igår värkte ryggen så jag fick svårt att andas. Det kommer att gå över, det vet jag.

Igår var jag slut i kroppen, men efter att Hasse hämtat mig åkte vi ner i gamla stan och satte oss ute på ett Enoteca. Vi fick gott vin och tittade på strömmarna av människor som passerade. Sen gick vi vidare till den Enotecan som är nära oss, och där fick vi ytterligare lite, samt makaron- och böngryta.

En sak som är den absolut bästa effekten av att dra sig söderut; alla råvaror är så förtjusande fantastiska. Jag äter en apelsin om dagen när jag tar rast, det är alltid den godaste jag ätit. Tomaterna. salladen, brödet som kommer (via Hasse) rykande varmt från bageriet med knaprig, bränd yta, självklart osten. Häromdagen köpte vi en mild ost på marknaden, lite syrlig. Vansinnigt god. Jag ska ta reda på vad den heter, men tror försäljaren sa den kom från norra Italien. Sen parmaskinkan – den smakar salt, lite sött och är lös och mjäll. Jag har hittat Cikoria hos grönsakshandlaren. Den får mig att känna mig som Karl Alfred. Älskar Cikoria. Vinet såklart.

Idag är det en vilodag. Till och med Gud säger att det är okej att vila. Tack för det.

Nu börjar jag bli dagvill. Tur att jag anger dagarna, så jag kan kolla. Man ska skriva på små etiketter på deg, sfoglia, färdig tagliatelle vilket datum de är gjorda. Igår skrev jag tydligen 3/4 hela dagen, och det kan ju knappast vara okej. Hela vitsen med det är ju att man har koll på hållbarhet. Också hur man ställer äggen när det är leverans är viktigt så man tar de äldsta före de nyaste. En gång i veckan kommer det ägg, och två kommer ricottan. Eller var det tvärtom? Det snurrar rätt ordentligt ibland:”De här borden ska bara användas till att knåda, de andra får man skära på.” ”De stora plastarken ska man lägga ihop i den här plastbacken.” ”Använd handdukarna första ELLER andra torkningen av sfoglian.” ”Här uppe ställer vi degen, på mittenfacket har vi fyllningen till tortellinin och nederst persiljan.” ”När du har skurit den kassa, torkade degen i små fyrkanter ska de läggas i burkar och ställas under vågen.” ”Jag kan fortsätta hur länge som helst – allt är lika viktigt, och jag förstår det. Men det snurrar.

Idag vid lunch – vi får alltid pasta har jag förstått, kanske inte helt förvånande – var vi ganska många. Alessandra lagade lunchen, och idag fick vi pasta gjord på spelt. Det heter farro. Jag trodde de sa Fargo, men det är ju en film hann jag tänka. Det var supergott, kanske mest för att killen som heter Roberto, han som är en slags administratör, och ibland hoppar in som lärare, och idag även gjorde lite pasta, hade gjort såna där knyten som jag glömt namnet på. Det var ricotta, parmesan, persilja och något som var av väsentlig vikt som jag också glömt. Men det jag ville berätta om var att det diskuterades något med emfas nästa hela måltiden. Nämligen – kunde det gå att göra Pizza Napoletana i Bologna? Över huvud taget. Själv vet jag ju absolut inte, men fick som svar på en fråga var man fick den bästa Napoletanan här i Bologna att det var på ett ställe MEN vilket har jag också glömt. Måste fråga igen och gå dit så fort jag fått ordning på kroppssmärtorna (så jag kan träna lite, och därmed äta pizza).

Om någon undrar om det är mysigt att vara i Italien eller Bologna så kan jag säga att jag inte har en aning. Så fort jag känner att jag slutar tveka innan jag tar nästa steg, vet vilken buss som går var, var bästa marknaden är, och när jag inte har så himla ont i kroppen – då ska jag fundera på det. Min enda tanke är på sfoglian än så länge.

Idag har jag inte ens varit lite gråtfärdig ens en gång. Jo en gång, men det var för att jag berättade om att jag älskade min sfoglia. Jag är otroligt ödmjukt medveten om att det bara är dag fyra och jag har 74 dagar kvar, men jag var så nöjd när jag skar tagliatelle från den degen jag kavlade igår. Så nöjd man nu kan vara dag 4, men jag var så glad och så sa jag att jag älskade den. Och just då fick jag lite tårar i ögonen för att jag var rörd. Eller kanske stolt. Jag vet inte.

Idag var det sextio franska ungdomar på skolan, och de gjorde tagliatelle och farfalle. De jobbade som små gnuer. När jag tittade var det roligt att se, men jag försökte faktiskt undvika det för att inte tappa eget fokus. Många av dem var italienska ättlingar och alla talade italienska. Alessandra lagade lunch till dem. Jag tror de fick lasagne. Hon sa typ att det inte var någon match att laga till sextio personer. Jag är ändå imponerad.

Idag fick jag äntligen skära upp nio kilo sfoglia i tagliatellisar. De som var från första dagen var verkligen hopplösa, men det artade sig vartefter. Sen fick vi en som vanligt jättegod lunch och sen hann jag bara kavla ut två sfoglia till. Det finns inget bra svenskt ord för sfoglia. Degflak låter så himla trist. Det anger inte vad det egentligen är.

Hemma hos oss huserar Hasse på dagarna. Vi visste helt klart att vi hade två olika resor här i Bologna, och hade pratat om det. Jag har inte hunnit se mig om. Hasse hinner både dricka kaffe och strosa runt, även om hans huvudsyssla är musik. Det är skönt när han kommer och möter mig och vi åker fel med olika bussar. Om jag hade varit ensam hade jag bara åkt raka vägen hem och inte rört mig ur fläcken på hela kvällen. Nu slänger jag mig i och för sig ganska gärna i soffan, men det beror mest på att jag i princip inte kan sitta på en stol pga den smärtsamma svanskotan. Okej att knäna gör ont, och händerna, och fötterna men hur kom svanskotan in i bilden? Den liksom kom smygande från sidan och bara ”Jag är trasig.” Därför lägger jag mig i soffan en stund. Ganska länge.

Klockan är kvart över åtta och vi har just ätit fisk på restaurang, och köpt ortopediska innetofflor, och sökt efter salladsslunga, och lallat runt rätt ordentligt. Jag är förvånad över mitt beteende. Att gå ut och traska i timtal efter en dag på skolan. Hur kan jag?

Först klagan:
Jag har ont. Händer, fötter och svanskotstrakten. Riktigt ont.

Annars har själva skoldagen varit lite sådär lugn och vilande. Kavlat 5 stycken 7-personersdegar. För varje gick det bättre. Jag försökte att lägga band på mig att inte bli för självsäker, undersökte hela tiden vad jag gjorde, hur degen mådde, vad som hände. Det klarnar mer och mer vad som är viktigt. Jag har inte svårt att förstå att det tar tre månader att lära sig. Om man inte gör det på det här sättet, med lärare, tar det många års övande. Jag vet inte hur pass bra jag kommer att vara när jag går härifrån, och jag försöker att inte tänka på det.

Under tiden spelades det in lite film. Stefania gick igenom olika mjölsorter, men hann inte så långt eftersom det var fel kamera, eller, ja, jag vet inte. Jag lär mig inga nya ord. Fast igår lärde jag mig retardo, och det gjorde jag bara för att jag kom för sent. Och det gjorde jag bara för att jag gick till en hållplats där det stod att bussen gick ifrån fast den inte gjord det, för jag skulle läst att den bara gick därifrån på lördagar och söndagar. Då försökte jag ta en taxi men det kanske är så att man måste beställa taxi i den här stan, eller att man måste stå på särskilda platser. Jag vet fortfarande inte eftersom Hasse till slut skjutsade mig. Så första dagen med min riktiga läraren var jag ritatdo. På riktigt.

Sen har jag också gjort något jag faktiskt verkligen visste att man inte ska göra. Men det var i förrgår. Jag vet, jag verkligen vet att man inte ska göra det där tecknet som jag gör hemma när jag vill säga att maten är supergod, att någon gör något bra eller när allt är perfekt. Alltså när pekfingret och tummen bildar en ring, Men ändå gjorde jag det. Jag sa att maten var så HIMLA god och gjorde det där tecknet. Samtidigt som jag insåg vad jag höll på med vred jag liksom upp tummen till ett like-tecken, men det var för sent. Men vad gör man? När man är präglad på det?

Sen har jag lärt mig ordet altro idag. Men jag är osäker på när det ska användas. I alla fall här i Bologna. Det här språket är faktiskt rätt svårt. Ibland tänker jag att det är nästan fånigt att försöka prata italienska, som att jag låtsas något. Att jag försöker vara något jag inte är, men det är ju både artigt och bra att försöka. Jag måste skärpa mig med det.

Sen fick jag tortellini in brodo. Och det var verkligen sjuktsjukt gott. Jag hoppas få lära mig buljonger, såser, kryddning också, lite av farten.