Dag 2

Just nu, efter andra dagens slut, alltså, jag kan inte hålla runt något (möjligtvis ett vinglas. Ge hit!) för att jag är så stel i händerna. Mina handmuskler kommunicerar med hjärnan; ”Vad gör hon, vad hände, finns jag ens till? Aj, aj, aj.” Jag böjer mig ner, mycket försiktigt, för att knyta upp skorna. Jag vågar inte göra häftiga rörelsen med tanke på ryggen. Fötterna värker. Allt är enligt förväntan.

Idag dök Alessandra Spisni upp. Det är hon som ska vara min lärare under de här tre månaderna. Det är helt som magi att titta på hennes rörelser, hennes relation till sfoglian, hennes lätta knyck med mattarellon för att få degflaket att göra som hon vill. Jag suger i mig alla hennes rörelser. Sen fattar jag ju inte så särdeles mycket av själva orden, men det hon menar går fram rätt så bra. Hoppas jag.

Jag håller på att lära mig;
knåda deg
kavla deg
Det är nog bara dessa två saker som jag kommer att nöta dessa 78 dagar. Varje dag ska jag knåda degen som innehåller trettio ägg. Sen kavla. Sen göra något av den. Det är vad jag kommer att göra. Sen kommer jag också att lära mig hur man torkar degen i två etapper innan man skär tagliatellen, hur man förvarar tortellinin, hur tortellonin ska behandlas, hur tjock degen ska vara i olika fall. Men att knåda och kavla är liksom själva handlingen. Jag hoppas kunna lära mig att kontrollera vad som händer snarare än att det får mig att göra fel.

Jag är glad att killen som går sin tremånadersutbildning före mig är kvar ett par veckor. Han har två veckor kvar och är helt uppslukad av att ta vara på det sistasista av utbildningen. Han och jag jobbar sida vid sida, oftast upptagna av våra egna vedermödor, ibland pratar vi. Nick kommer från NYC men har också italienska morföräldrar, så han håller på att inte bara lära sig att göra pasta utan också att gå tillbaka till sitt ursprung. Nicks råd till mig är mer av sorten hur jag ska kunna dra mest nytta av tiden här, snarare än direkta råd angående pastan. När han slutar kommer jag att sakna honom, det känner jag redan.

Någon kanske undrar hur jag känner. Okej; I morse just när jag vaknat ville jag inte gå upp och absolut inte ut till skolan. Jag ångrade allt. En kort stund av ruelse och även panik. Sen när jag väl kom på fötter kändes det kul med den ny dag, och nu när den väldigt snabbt är till ända känns det fortfarande som det bästa jag gjort. Det jag tror blir intressant är de mellanmänskliga relationerna. Man är ju bara tre personer som går och nöter på varandra. Det kan ju möjligtvis vara svårt att skriva om. Dessutom.

Här är min trettioäggsdeg i förgrunden tillsammans med sina härliga tre kilo mjöl. Bakom denna skönhet står Nick. Han håller på att göra tortellini. Det blev 1,5 kg tortellini bara av en sjättedels deg. Mat till femton personer? (Jag chansar. Det är ändå bara min andra dag.) Tortellinin kokas i buljong och äts som en soppa, mer. Det är också lite mer vintermat, men jag hoppas få snart. Till exempel imorgon väntar vi regn.

Dag 1

Jag har lärt mig så mycket. Nästan obeskrivligt mycket. Men nu tar jag en sak i taget.

Först promenerade jag till skolan. Det tog ungefär en timme. Den promenaden går över en järnvägsbro, genom förstaden, genom ett miljonprogram, genom olika universitetsområden, ut på en motorväg, in vid en bensinmack, och då är man nästan ute på landet; fåglarna kvittrar, fälten vajar. Vägen som leder dit heter Via Stalingrado. Jag undrar varför. Vad har denna väg gemensamt med Stalingrad? Eller leder den till Stalingrad? Efter en viadukt kommer själva området som heter Parco Nord. Det är ett område snarare än en park. Bredvid skolan ligger också massa tivoligrejer.

Tidigare när jag var på skolan för ett år sen var mängden på dagens deg 600g mjöl och 6 ägg. Idag var det tre kilo mjöl och 30 ägg som skulle knådas samman. Sammanlagda antalet personer som blir mätta på en sån deg beror på om man äter pasta och sås, eller fylld pasta. 42 personer för endast pasta eller 84 personer för fylld pasta.

Det var ändå lättare än jag tänkte, men den där gulliga cirkeln man gör där det läggs ägg i mitten var enorm. Jag överdriver nu, men ändå, jo, rätt stor. Men att knåda samman degen var rätt okej. Jag kände mig duktig i alla fall. Stefania kommenterade efterhand som jag gjorde misstag, och jag förstod handgreppen och det hon instruerade – som en törstande i öknen.

Sen kom kavlandet av sfoglian, degflaket som ska bli tunt och jämnt. Blev det det? Nej. Ändå har jag kavlat i princip en deg per vecka under året som varit, varit hyggligt nöjd med resultatet, känt mig ganska säker. Men idag, nej. I och för sig var varje degklump som skulle kavlas ut dubbelt så stor som vad jag var van vid, så det kanske förklarar det. Eller jag vet inte. Det blev hemskt. Jag kavlade den första degen. Den veckade sig, gick sönder, blev hål i. Ändå skulle jag fortsätta och fortsätta. Jag tänkte att det blir väl bättre med andra. Den veckade sig också. Blev ojämn. Det tredje då? Nej inte den heller. När den fjärde såg ut som en hel kontinent i naturlig storlek fick jag tårar i ögonen faktiskt. Och efter det fick jag inte fortsätta för att jag var för emotionell.

Vad jag bl a lärde mig idag var att inte blockera mig med tankar utan precis som i Gestalt bli medvetet närvarande med degen, med min kropp, med bordet, med mattarellon (kaveln). Jag lärde mig. Det betyder inte att jag kan praktisera det.

Här ser man den fjärde sfoglian. Veckig, bucklig och också tydligt ojämn, men ändå – vilket dagsverke.
Här ligger den på tork för att senare rullas ihop enligt alla konstens regler och kunna skäras till tagliatelle. Till exempel.

Mellan – vilan och villan

Idag har vi sovit tills vi vaknade. Den usla sommartiden hade slagit till under natten. Vi irrade ett tag innan vi hittade ett morgoncafé alldeles runt knuten. Bulle och cappuccino. Det är verkligen inte tänkt att bli en vana.

Sen hittade vi en affär så att vi kunde fylla kyl och skåp med det viktigaste. Det är en tillfredsställelse olik alla andra. Skåpen har fått sitt. Nu kan man gå på en promenad. Och det gjorde vi.

Vi bor i utkanten, i alla fall utanför den gamla stadskärnan. Det känns viktigt att utforska de direkta hoodsen. Förutom att vi köpte några krukväxter hittade vi en matmarknad, fruktaffär, en jätteintressant Trattoria (som vi inte gick in på för då var vi inte hungriga), en skoaffär, en alltmanbehöveraffär, bussen som går till skolan, men sen hittade vi också plötsligt inte hem. Då blev vi ändå hungriga och satte oss ner på en annan Trattoria som hade gudomliga sardellpizzor och finfint lunchvin. Det gjorde oss alldeles trötta.

I köket håller vi på lite likadant. Finns det en skärbräda? Var är salladsbestick? ÄR det här verkligen majonäs? Är salladen sköljd, vilket ord betyder sköljd? Var ska man slänga sopor?

Och jag snurrar runt i tankarna hur morgondagen ska bli, och resten av veckan, och resten av tiden. Det är inte direkt så att jag fått ett kursprogram i förväg. Hur är det för dem/läraren att ha en ny personer så tätt inpå sig under så lång tid? Ska jag ha med mig lunch? Ja, det verkar bäst. Imorgon börjar det.

Och var ska man ställa potatisen för avsvalning? I sovrumsfönstret.
Bredvid den nyköpta gardenian som vi tänkt ska dofta gott och för alltid påminna oss om den här tiden.

EUROPA – egentligen roligt eftersom hon (Europa) kom från Fenicien, alltså nuvarande Libanon. Vilket egentligen säger rätt mycket.

Resor genom Europa. Jag har gjort dem många gånger, och de har de sista åren fyllt mig med en stark känsla av Europa. De större städerna har en karaktär, en egenart. Att äta mellis på Café Lipp är ändå höjden av underbarhet. Kaffet i Sarajevo alldeles extra. Den grillade kycklinglevern i Belgrad utsökt. Kölnerdomen. Guernican.

I hela Europa gör jag mig – mer eller mindre – förstådd. Språkligt och kulturellt. Jag ser både egenarterna och likheterna. Blir irriterad på saker hos andra – och de på saker jag gör och tänker.

Men något är alldeles särskilt med att bo i Europa. Det har med gulaschen och knödeln att göra. Österrike-Ungern. Goethe och Schiller. Vandringslederna i Alperna. Dalgångarna. Det här med Centraleuropa. När man åker omkring och så finns det skyltar till Paris, Budapest, Maribur.

Nu märker jag att det är svårt att formulera. Det är en känsla mer än tankar och förnuft. Det har kanske med mig själv att göra mer än något annat, men ikväll är jag fylld av storhet efter Alper och St Bernardino. Efter Poslätten. Jag lägger ner det här känslopjunket.

Ikväll kom vi till Bologna. Staden med arkaderna. Universitetsstaden. Den feta. Den röda. Just nu skiljer sig 36 timmar från nu och till att jag ska stå uppsträckt och redo för att invigas i pastans värld.

Vi traskade iväg till närmaste Enoteca. Förutom mitt hår ser man det sista i glasen, ( Beaujolais, Chardonnay) mandelskorpor, Baba Rhum, Hasse som speglar sig i bordet och en sked.

Nu. Nu. Nu.

Sista timmarna på jobbet. Överlämning. Ledningsgrupp. Allt att tänka på. Sy ihop bra lösningar i sista stund. Hurra och puh!

Och imorgon bär det av. Fullpackad bil kör söderöver.

Det är svårt att fatta hur lång tid tre månader kommer att ta, men jäklar vad bra jag kommer att vara på att hantera pasta. Jag hoppas att förstå på djupet hur man lyckas varje gång. Hur tjock degen ska vara. Varje gång. Hur man förvarar, torkar. Hur man kombinerar.

Och tusen andra saker.

Sen ser jag fram mot att i framtiden lära mig mer vartefter. Redan nu ser jag fram mot det. Ångrar alla år jag slösat på att inte lära mig det här tidigare.

I helgen gjorde två barnbarn och jag ganska stora mängder pasta. Vi hade kunnat hålla på hur länge som helst men nu blev det bara tills degen tog slut.

Liiiite mycket nu

För ett år sedan, när vi var i Bologna och jag testades för att gå den här utbildningen tänkte jag bara på hur fantastiskt kul det vore. Sen, under året, har det känts motigare och motigare. Inte själva att gå utbildningen, men att lämna familjen (barn och barnbarn), jobbet (ja, faktiskt, jag tycker det är så mycket roligt på jobbet). Sen har jag ju varit helt skräckslagen inför om jag ska orka med det, och för att inte tala om italienskan. Och kulturen. Och boendet. Och att inte träffa vänner. Och att det kommer att bli svettigt. Och att jag kommer få ont överallt. Och att …

Men nu. Inget går ändå upp mot nu. Massor av tid har gått åt till att försöka få med oss cyklarna. Det gav vi ändå upp. Sen ska vi hitta hyresgäster. Vilket vi gjort. Sen ska man packa inför resan. Har vi inte gjort. Sen ska man packa undan sina privata grejer. Kartongerna står här, men är bara halvt packade och allt är en enda röra. Sen ska man adressändra. Det tog en vecka att reda ut det (att vänta, inte att aktivt göra något, iofs). Att skaffa bra skor, och stödstrumpor. Gjort. Träffa folk sista gången innan resan, som om man aldrig kommer tillbaka. Gjort och ska göra. Allt som ska riggas på jobbet, vad har jag inte tänkt på? ALLERGIMEDICIN! Tänk om jag glömt det! Hårklippning, och allmän hantering av kroppen. Utrensning i kyl och frys. Sen behöver bilen servas & besiktigas. Halvvägs på den punkten. Och så kom vi på idag; DOCUMENTS OF THE CAR. Eftersom vi tidigare råkat ut för ett missöde runt just denna punkt när vi trasslat in oss i Albanien och var på väg till Montenegro. Såhär var det:

Folk hade redan i Italien, när vi var på väg att köra på färjan till Albanien, på ett irriterande sätt börjat fråga oss om Documents of the car och jag sa bara lite stroppigt att det hade vi ju såklart inte. Och av någon underlig anledning släppte man in oss på båten till Durres och sen även in i landet.

Väl framme vid gränskontrollen Albanien/Montenegro. Solen gassar. Gränsstationen ligger i en grop, så luften står stilla. En buss står på tomgång och vräker ut dieselavgaser. Syrsorna kvider. Fel kö – den som går långsamt. Så när vi äntligen kommer fram till luckan kommer den där irriterande frågan igen. Precis innan har vi kommit överens om att det aldrig är läge att skämta vid såna här gränsstationer. Jag svarar därför lite mer engagerat att tyvärr, tyvärr har jag då inte med mig Documents of the Car. Men här slutade resan att vara trevlig. Gränsvakten vägrade släppa in oss. Totalvägrade. Jag började sakta förstå att vi måste åka tillbaka till Italien, men … bara om jag har Documents of the Car. I annat fall var vi ju faktiskt fångade i Albanien. Jag fick helt enkelt ett psykbryt. Bestämde mig för att de fick bära mig ur bilen, jag ville lägga mig på den heta asfalten, vadsomhelst, de fick göra vad de ville, jag var liksom helt ur spel. Nu noterade denna människokännare till gränspolis mitt tillstånd (satt med ansiktet i händerna och ville inte svara på tilltal) och släppte uppgivet genom oss till Montenegro.

Den här gången kommer vi ha med oss de rätta dokumenten. Men detta: Det kommer vara snörisk i Alperna. Vi måste ha de här jäkla ”allvädersdäcken” på fram till juli …

Såhär vill jag göra nu. Släppa allt och bara slarva. (Kanske inte piller, som jag tycker mig se på bilden, herregud!) Men det är INTE läge för sånt. Bilden från den fantastiska barnboken om Eloise. Hon som bor på Hotel Plaza tillsammans med sin mops och sin nanny. Jag läste den som barn. Mina barn läste den som barn. Alla vi älskar Eloise SÅ mycket!

Man doppar sig aldrig i samma flod två gånger

Just nu. Nedräkning för resan söderut. 

Samtidigt åker Hasses son J till Tokyo, eller snarare att han åker en vecka före oss, och är dessutom där längre, så vår resa känns kanske lite futtig i jämförelse. Men varför jämföra. 

Han kommer att göra sin resa och vi vår. 

Idag har vi haft vår månatliga söndagsmiddag. Den här gången var lite skillnad eftersom vi ska iväg, J ska iväg, M fyllde 32 år, Jullan fyllde ett år, L hade just fyllt nio, en annan av våra gäster fyllde år igår. Massor att fira och också lite vemodigt. I alla fall när vi förberedde, kunde det kännas så. Men när våra barn och barnbarn och andra middagsätande kommit var det så livligt, mest tack vare de små barnen, att det inte går att tänka på något som kunde vara vemodigt. Men just nu känns det ändå så. I skrivandets stund. Vi kommer alla att komma tillbaka till något annat, och vi kommer alla att vara lite annorlunda. Ingenting är statiskt. Vare sig svårigheter eller underbarheter är för evigt. Just det har jag försonat mig med.

Det gjorde jag gången då det uppenbarade sig för mig – just som jag längtade efter att en svårighet skulle ta slut. Jag mindes plötsligt tydligt att det alldeles innan den svårigheten funnits en annan. Och innan dess en annan. Under tiden hade också bra och fina och underbara saker hänt. 

Som ett pärlband av händelser, trillar det på. Det är något väldigt levande med det, att inget är evigt, vare sig smärta eller glädje. Man  doppar sig aldrig i samma flod två gånger. 

Vill också bara nämna vad vi åt idag. Vegetarisk lasagne. Vi gjorde lasagneplattorna själva, och lite fusk kan man kanske tänka att det är eftersom det är så enkelt med den maskinen jag har. Inget handkavlande idag, alltså. Sen gjorde jag ricotta. Enkelt, nästan onaturligt enkelt; en liter opastöriserad, ohomogeniserad mjölk som tillsammans med två matskedar vinäger värms till ca 75 grader, eller helt enkelt tills mjölken går sönder och delar sig i en klar vätska och vita klumpar. Dra detta åt sidan 10 minuter, sila sen i trådsil och låt stå kallt i ca 10 timmar. Enkelt och snabbt, förutom att det ska stå i kylen 10 timmar.

I alla fall också i lasagnen var mozzarella, stekt aubergine och spenat, plus parmesanost, och just det – en toklångkokad tomatsås med bas av sofritto. Ja, det var riktigt gott.

Man kan tycka att det är löjligt mycket tid nedlagt på en måltid, men vad ska man annars göra? Man tänker på de som ska äta, man lägger lite känsla in i maten och i mitt fall också tillsammans med en favoritperson. Lite orättvist men, jo, ändå så är det så för mig.

Det här är lite tvärtom mot vad jag skrev om idag. Det här är en plats som heter Timmele, där min pappa växte upp Vi åkte förbi där efter min morbrors begravning i höstas och stannade för att gå i de här ”hålvägarna”. Marken var tidigare helt jämn, men efter att människor gått och ridit där i hundratals år, har djupa fåror bildats i naturen. Det var en väg som användes för att förflytta sig över stora områden – till och med tror jag att detta var en del av en färdväg mot Norge.
Det var under en period av flera hundra år, som människor och djur färdades här, och påverkade naturen för evigt. Nuförtiden finns dessa vägar bara som ett minne. Ingen färdas där längre, men våra förfäders steg har lämnat spår efter sig.

Att hitta hem och att söka sig bort

När jag var liten ville jag bli olika saker. Jag ville inte direkt göra saker utan snarare blir saker. Vissa nämner jag inte här, just nu, men det var riktigt kreativa grejer. Det jag tyckte om att göra var liksom ett annat spår som jag inte kopplade ihop med det jag ville bli. Tänk stins. Inte tänker man på att man måste göra en massa ganska tråkiga arbetsuppgifter förutom att vissla i en visselpipa och vifta med flaggor eller spadar.

Lite så har det varit med en del jobb jag haft. Det har varit som att jag tycker om idéerna, men inte arbetsuppgifterna. Jag har gillat värderingarna men det man behöver göra för att förändra och förbättra är jag inte bra på och tycker heller inte om att göra. Så har det varit ibland. Och ibland har jag tyckt om själva arbetsuppgifterna men inte företaget. Eller så har en del av uppgifterna varit helt underbara och resten krävt mycket av mig för att få det att halvhjärtat fungera. Så pass halvhjärtat att jag undrat om det verkligen är nödvändigt att göra. Jag jobbade t ex på en skola där jag kände att jag kommit hem och där jag kunde göra vadsomhelst för att få det att bli bra för varenda kotte, i alla fall de flesta. Där kunde jag älska även tråkiga arbetsuppgifter. Tyvärr fick jag inte fortsätta.

Det finns de som är nöjda med att bli headhuntade. Jag tycker det är en ganska dålig sak i och med att man inte väljer själv utan ska bli lite smickrad och sen ska göra något någon ber om. Lite som att själv inte vara del i att välja kille. Eller partner.

Just nu gör jag något i ett sammanhang där jag står för värderingarna OCH trivs med det jag gör. Det tog bara ett helt yrkesliv innan jag hamnade där. Innan jag tog mig dit. 

Och ändå. Trots det. Jag följer ett annat spår, en stig som jag aldrig gått på tidigare – en som bottnar i ren och skär lust.

Såhär tänker jag mig att lust är. En dans i ett kök. Inte alltid bråttom. Närhet. Vardag. Om någon vill önska mig något gott – önska mig detta.

Att välja. Att sträva. Att reflektera.

Jag funderar mycket på varför människor gör det de gör. Lika intressant är det att fundera på varför jag själv gör det jag gör. När man åker tåg genom ett land, då kan man fundera över hur alla människor i varenda litet pörte håller på och håller på. All denna strävan – och till vilken nytta? När jag under resan inte tänker på naturen, tänker jag nästan bara på det.

Ibland kan jag få för mig att människor tänker lite fel. Att det just de strävar efter och håller högt egentligen inte är viktigt för dem. Tänk om det är något man bara fick för sig en gång. Kanske var det ett ungdomsintresse och så fastnar man i tron att just detta ska vara ens kall. Jag tror att man kan behöva tänka om då och då. Rannsaka sig själv. Ställa frågan om vad det är som är viktigt för en. Fråga sig själv inför varje handling om man mår bra av det man gör. Ibland tror jag det vore nödvändigt. Men inte alla gör det. Kan man inte tänka att det skapar bitterhet?

Ett lustigt möte jag var med om för en massa år sen. Jag hade en vän, eller faktiskt min dåvarande svärfar, om man ska vara petig. Han var chef för ett av de större bokförlagen. Redan som ung började han att skriva. Vännerna runtomkring skrev. Han gick på ett gymnasium – antagligen realskola? – där det var viktigt att göra en kulturell karriär, och skrivandet var högt aktat. När jag umgicks med honom läste han aldrig. Han var helt besatt av film. Och av musik, mest opera. Så satt jag på just ett tåg en gång. Hamnade bredvid en skivbolagsdirektör – klassisk musik. Han kände till min dåvarande svärfar. Vi pratade hela resan från Hässleholm till Stockholm. En trevlig man. Samtalet fortsatte snirkligt runt livets alla vrår. Han lyssnade aldrig på musik. Däremot läste han mycket och var även besatt av en särskild sport som bara utövades på andra sidan jordklotet. Det fick honom att installera paraboler, och att hålla sig uppe på nätterna. Det var som att de här männens spår korsade varandra. Det var som om ingen av dem älskade det de gjorde professionellt. Och jag säger inte att man måste det. Men ändå. All denna stävan. Till vilken nytta?

Likaså undrar jag över fascinationen att blåsa såpbubblor. Man kan blåsa och titta länge och ropa ”titta, titta, vad långt den åker, neeeej, nu gick den sönder” år efter år. Ofattbart. Som så mycket annat. Fotot tog jag i Bologna, faktiskt.

23 februari

Idag har vi

1) Städat

2) Gjort pasta

3) Haft okända människor på besök

  1. Alltid med en känsla av tillfredsställelse att få rent. Jag är den som skrubbar saker och Hasse är  den som dammsuger.
  2. Jag gjorde en vanlig pasta fast med ett mjöl som jag beställt direkt från Italien. Massor av hopp står till det mjölet. Sen gjorde jag en med hälften kastanjemjöl. Möjligen skulle andelen kastanjemjöl vara mindre. Vi gjorde tagliatelle, och imorgon har vi våra barn och barnbarn här på den månatliga middagen tillsammans. Det blir svamp, lök, vitlök, korvbitar (finkorv) och persilja, och såklart parmesan till. Efteråt blir det vaniljglass med körsbärskompott. Imorgon.
  3. Det läskigaste som hänt idag, och jag är fortfarande lite småfuktig av stress efter att de gått, var besöket. Vi kommer kanske att hyra ut vår lägenhet, och det här paret hade just sålt sin lägenhet och ville ha någonstans att bo under samma period som vi vill hyra ut. Jag hade redan hunnit önska att de aldrig skulle komma, men när de väl var här verkade de jättetrevliga och dessutom var en av dem gravid. Lättnaden var ju rätt så oerhörd.

Om det här faller på plats är vi ett steg närmre Bologna. Och samtidigt som det är lite oroligt att hyra ut är det ändå bättre att någon bor i lägenheten än att den står helt tom. Om det funnes högre makter bad jag dem just nu om lite tur.