Jag tar delvis ledigt från jobbet även om jag inte släpper helt. Men ändå – jag har aldrig tagit ledigt på det sättet förut. Vi drar ner och bor i Bologna under det att våren kommer och sommaren låter oss svettas.

Lite läskigt, men jag hoppas att barn och barnbarn kommer ner och hälsar på ändå. Och tur att det finns FaceTime och så vidare. Jag hoppas också att det inte kommer andra vänner för nu kommer det jag kan fasa lite för:

Jag kommer att gå utbildningen sex dagar i veckan under dessa tre månader.

Jag vet. Jag undrar om jag kommer att orka. Jag brukar tänka på den där i Italien kända kvinnan som kommer att vara min lärare – Alessandra Spisni – och att hon ändå är ungefär lika gammal som jag och hon verkar ju klara det. Det är det enda jag kan hänga upp hoppet på när det gäller den saken. Jag kommer att vara ett VRAK. Så tänker jag när jag glömmer att hoppas. . 

Sen det där med italienskan. Jag skulle klara mig bättre på Balkan. Även om jag inte fritt kan prata på, mer än det vanligaste, så förstår jag rätt så mycket och kan en del utfyllnadsord. Jag kan ställa frågor. Jag kan be om hjälp. Jag kan erbjuda hjälp. Jag kan skämta ibland när jag är på Balkan. Inte mycket, men om tillfälle gives. 

Jag kan också kulturen och vet när jag bryter mot den (vilket jag alltid gjort mer eller mindre). Jag är mer van att kliva fram när jag möter ett motstånd, att säga emot, att driva det jag vill. Men i Italien – och på italienska … Jag vet att de har ett myller av gester som betyder specifika saker. Jag vet att det finns en egen kultur precis som vi, och där en artighet i Sverige kan bli en oartighet i Bologna. Eller att jag kanske måste kliva ut ur min Comfort Zone och göra eller svara på något jag upplever som mindre trevligt. 

Man kan tänka att det reder sig. Det är ingen idé att ta ut något i förväg. Det är så mycket man kan fundera över innan något händer. Sen, när det är efteråt, så är det oftast annat som varit det viktiga. Den lärdom man tar med sig har ingenting med vad man trodde innan att göra. Eller knappt det man lever med i nuet. Så fort man förflyttats så ändras dået.

Jag hade två mat-föredömen i min barndom: Min mamma och min farmor. Trots att jag inte riktigt kunde äta min mammas mat tyckte jag den var god. Hon kunde verkligen få till det. Lagom knaprigt, stekt fläsk, saftig kycklinggryta, fantastisk god stuvad spenat. 

Min farmor var en annan sorts matmänniska. Dels lagade hon lite särskilt god mat med knorr på ett sätt som jag verkligen tyckte om och åt av. Lite exklusivt. Man kände sig upphöjd. Och när man bodde med henne på landet fick man ett särskilt gott bröd, något hon köpte på bageriet i Eksjö. Osten tror jag  var lagrad prästost. Man får inte så lagrad ost nuförtiden tycker jag. Sån som kliar i gommen. Inte i en vanlig större butik i någon av våra vanligaste butikskedjor i alla fall.
Hon – farmor – knatade ut i skogarna i närheten av huset (som kallades ”Smedjan”. Och såklart kallades den för det för att den tidigare varit en smedja). 

Hon plockade vildhallon och åt som de var – inkl maskar – eller kokade till sylt. Hon plockade svamp och konserverade den. Det var fascinerande att titta på alla konservburkar i hennes skafferi. Hos henne ökades min välvillighet till nya smaker. Hennes skafferi minns jag bättre än många andra skrymslen.

Hon var också intresserad av mat och så fort hon var borta hos någon väninna satt hon och skrev av receptet på det hon just blivit bjuden på. Jag ärvde hennes handskrivna kokböcker när hon dog. Jag ärvde också ett intresse för mat. Att smaka. Att laga. Att tänka på. 

Jag tänker på nästa måltid.

Efter att jag hittade den där lilla butiken i Trastevere började jag drömma. Varje år mailar jag  och frågar efter hur mycket pastamaskinen jag behöver, kostar idag. Har de inte tröttnat på mig? De svarar lydigt varje gång. Jag har inte råd än.  Jag petar lite i min gamla budget. Tittar efter affärslokaler. Äter pasta.

Jag letade i fler år – det här är helt sant, man tycker att det borde gått snabbare, men nu gjorde det inte det – efter en längre kurs i pastatillverkning, fast jag letade i Rom. Det enda jag hittade var såna där man lagar lite alltmöjligt, och sen avslutar med härligt umgänge och en middag och vin.

Jag ville verkligen inte laga allt möjligt och minst av allt ha ett härligt umgänge med vin och främlingar och sådär mysigt. Jag är en trevlig person, visserligen och kan vara underhållande ibland, men i det här läget är liksom bara pasta jag vill lära mig laga. 

Sen snubblade jag över den här utbildningen i Bologna https://www.vsb-bologna.it/en/ och äntligen en hard core kurs om bara pasta. (De har andra kortare och roliga kurser också. Kom och gå!) Det var i mars förra året. Jag mailade omedelbart och fick svar att jo, man kunde gå den där utbildningen, men först måsta man komma och gå en tredagars kurs för att de skulle kunna få se om man verkligen skulle klara av att lära sig hantverket. 

Så både Hasse och jag anmälde oss att gå på den där tredagarskursen och åkte ner och gick den i april förra året.
Efter en och en halv dag sa jag något om hur nervös jag var för att jag kanske inte skulle få gå vidare, och när lärare Stefania sa att jag kunde ta det lugnt, att jag skulle få det fällde jag faktiskt en tår. Då var det elva år sen den här önskan planterats i mig. Nu är det snart tolv år sen. 

Kan någon begripa varför man håller på?

Jag är i sanning en slow starter. A late bloomer. 

 I Jugoslavien. (Eller Guggoslavien – som min vän Martin trodde att det hette när han var barn, vilket ju är fantastiskt gulligt)

I Jugoslavien, som det hette. Där landade vi när jag var barn efter att ha kuskat runt i alla de andra europeiska länderna. Vi lärde känna människor där, varav några vi fortfarande har kontakt med. 

Jag minns hur jag faktiskt åt Ćevapčići med alla tillbehör – vilket inte var så många, men ett av dem var rå lök. Det andra var bröd. Jag som inte åt ”någonting” i vanliga fall. Jag åt också blekgul paprika som om det vore äpple. Jag som fortfarande inte gillar paprika. Nu vill jag inte säga att Guggoslaviens mat frälste mig från alla mina matnojor, men jag åt ändå. Och även Punjene Paprike, alltså fylld paprika. Fast helst utan paprikan. 

När man är Guggoslavien och frågar efter hur en maträtt lagats, vad det är för en krydda man känner, vad det är för en grönsak man äter, då kommer det: Man hittar denna grönsak där och där, den kan bara plockas då och då, man ska inte äta den på sommaren t ex. eller vintern. Man tillagar den på det här sättet, och det är viktigt att komma ihåg att inte göra det på det här sättet. Och – den har en så bra egenskap; bra för hjärtat, magen, gallan, blodet … Jag frågar alltid om maten. Det finns så mycket att lära sig av detta. En stolthet över att veta bakgrunden, hur man tillreder råvaran och sen vid vilka tillfällen den passar. 

En gång, för bara 7-8 år sen, slutet av september eller början av oktober efter att ha bilat från Sverige, fick jag en helt överjävlig matförgiftning på en semesterort vid Adriatiska havet, som var off season (jag åt grillad bläckfisk och kanske är det så att jag inte klarat av bläckfisk sen dess).

När vi efter detta missöde nådde fram, och skulle äta lunch med familjen nere på Korčula sa alla i en mun att jag måste ta extra mycket olivolja eftersom det är så bra efter matförgiftning. Jag vet inte om jag är riktigt säker på det, men jag tog ändå lite extra. 

Jag blev bra, och kanske var det olivoljan som avgjorde. Sen att jag föregående år varit med och plockat just dessa oliverna, rensat dem i den kyliga kvällen, kört med dem till olivpressningslokalen och burit och kånkat, insupit den skarpa doften av nykrossade oliver – det kanske spelade in. 

När jag var liten for vi runt i Europa. Hit och dit. Jag var bilsjuk ganska ofta. Hade svårt att äta något under frukosten. Det äckligaste som fanns var frukost på tyska hotell, gasthaus eller motell. Samma otäckheter överallt. Det där rosenbrödet (tror jag det heter) tog äcklighetspriset. Efter det kom alla hemska pålägg.

Det fanns inget som gjorde mig minsta glad. Det hände då och då eller alltid att jag kräktes efter en sån tysk frukost. 

Jag mår nästan fortfarande illa när jag tänker på det, bara för att jag minns hur det kändes då. Nuförtiden har jag inte samma aversioner mot den. 

Men jag minns vad jag gillade: 

Pasta (kanske ingen överraskning). Med smör och salt. Jag åt det genom i stort sett hela Europa. Det var ju nästan som ett skämt – hur vi läste menyn och jag till slut alltid frågade om jag kunde få pasta med smör. Vatten till. Cola var inget för mig då heller. 

Men ibland hände att jag åt halv kyckling på stående fot. Knaprigt skinn, smakrik och saftig inuti. Inget som liknar de sorgliga kycklingbröst som ligger i våra livsmedelsaffärer. Man kan bli vegetarian för mindre. En skam – både hur djuren har det, hur köttet behandlas och hur det stackars köttet smakar. Ett råd från djupet av mitt hjärta: ät det inte om du kan undvika.

Jag älskar fortfarande fågel. Kanske inte sjöfågel faktiskt, men de andra. 

Okej, men ändå. Jag gillade också ett stekt ägg jag fick en gång i alperna och lärde mig girigt att det heter Spiegelei. Det ägget är min mentor, min läromästare i att steka ägg. Det ägget jag alltid vill efterlikna. Det kan man bara få om man har riktigt goda ägg. Såklart. Men den där smaken glömmer jag aldrig. 

Lite lätt knaper utåt kanterna. En lite halvlös gula – inte för lös. Salt på. Ett vrid svartpeppar på. Stekt i smör förstås. 

Det var olika spår som möttes på en liten plats och man kan faktiskt säga att alla vägar möttes i Rom, helt utan att luras, eftersom det var i Rom, i Trastevere, jag hittade en liten butik – ett hål i väggen – som sålde färsk pasta. Jag var där i den butiken kanske runt 2007 första gången, tillsammans med några av mina dåvarande vänner som kände till den. 

Jag trodde jag kommit till himlen. Så avskalat, så kakel- och kantinfärgat, så extremt god pasta. Inget knussel. Jag hade kommit hem. Och därifrån gror egentligen hela min längtan sedan dess.

Innanför ett glas såg man en och annan gammal tant som grejade med deg eller formade små godsaker. Det var som när man var liten och såg en glasblåsare forma något spektakulärt  eller en krukmakare som drejade fram en vacker skål. 

Efter det har jag återvänt till den affären när jag varit i Rom. Burit hem kilovis av pasta till Sverige. Jag önskade hela tiden hett att det skulle finnas en sån plats i Sverige också. Och som inte skulle vara hipp eller inställsam. Bara med genuin kvalitet.

Jag vill vara tanten som trots att jag är sjuttio, åttio eller nittio år hasar fram, sitter vid ett bord och jobbar, småpratar med någon annan tant som också sitter där och formar små tortelloni, tortellini eller vad det nu är. Om jag får ha det så när jag åldras kommer jag att vara nöjd. 

Pasta kan ju också vara det godaste som finns. Fylld pasta, där tuggmotståndet måste vara perfekt, smaken neutral, och sen bita igenom och hitta en ny smak som inte är av såsen som ligger runtomkring, utan som en blomma av smaker. 

Bara naturell pasta med smör och salt. Pasta med smör och parmesan och svartpeppar. Pasta med ostsås.
Och här känns det som om jag vill bikta mig. Jag har alltid ätit pasta med ostsås som andra äter glass direkt ur paketet, vräker i sig grädde eller godis, som bakfulla äter pizza. Ett sätt att hitta sin trygghet – och då i en maträtt. För mig är det makaroner och ost. Det är tryggheten i en blek liten anrättning. 

Man kanske tänker att pasta är en simpel grej. Ja. Pasta är en simpel grej. Pasta är också en lite komplicerad grej. 

Man ska först göra en deg. Det måste verkligen vara rätt proportioner. Och det måste verkligen vara rätt råvaror. Rätt mjöl för rätt ändamål. Lagom stora ägg. Antingen känner man det i fingrarna om man handjagar helt, eller så behöver det vara total exakthet om man har en maskin. 

Jag började testa allt mjöl vi har i de vanliga affärerna. Märkte att det jag gillade bäst plötsligt inte alls gick att få tag på under en månad. Så kan man ju inte ha det!

Ett mjöl som kan ge stadiga leveranser och som är bäst för sitt sammanhang. 

Salt eller inte salt? (Jag har inte. Satsar på sältan i det som finns runtomkring istället) Olivolja i degen? (Det har jag haft på ett tidigt stadium men inte nu längre.) 

Sen ska man hantera degen. Jag körde allra först i min köksmaskin. Sen kavlade jag ut med kavel, vilket var ett helvetes slit. Tills jag lärde mig knåda och tills jag köpte en enmeters Mattarello i Bologna.

Nästa steg är hur tjock eller tunn degen ska vara. Det kan ju bli en konst att kavla degen as-tunnt, men vill man ha det i alla lägen? Nej. Så att förstå när det är härligt att tugga genom ett lite tjockare lager av pasta är också en viktig kunskap och förmåga. 

När man nu har format sin lilla godsak ska man koka den. Och då är nästa steg hur länge den ska koka. För hur mycket hantverksskicklighet man ägnat åt sin pasta i stegen innan, kan man förstöra det på 30 sekunder – för lite eller för mycket. 

Och sen sås och fyllning. Hur mycket ska de smaka och vilka smaker passar ihop? Hur gör man för att själva pastan fortfarande får vara den där ljuvligheten av nästan ingen smak, men ändå helt oumbärlig, som kompletterar andra smaker och strukturer så att det man får i munnen är som ett moln av härlighet?

Jag säger ju det. Ingen lätt sak. 

Häromdagen var vi en sväng i Järna. Närhelst vi är där kommer jag alltid på: Jamen just det, vi kan köpa apelsiner på Reko – en fantastisk hälsokostaffär som också har finfina frukter och grönsaker https://www.rekoekologiska.se/  

Hasse vet att det betyder minst två kassar grönsaker när vi går därifrån. Idag blev det aubergine, vitlök, tomatburkar, apelsiner förstås, lök, tomatpuré, avokado, sallad, palsternacka, selleri, morot. 

Sådär är det jämt. Jag kan inte riktigt hejda mig när jag ser fina matvaror. Det finns som inget stopp. 

Just nu har jag fattat att man kan göra buljong själv också, så vi sparar all blast, alla små rester, kycklingben, skaldjursskal, allt sånt som är mellan kompostsopa och stoppa i munnen direkt. När något blivit lite halvledset – det går också. 

Såhär gör jag (Instruerad av dotter M): Samla rena rester i en påse och när det blir lagom mycket, eller innan de varit där för länge ska de kokas. Jag kokar en timme. Silar. Kokar en timme till. Saltar. Man kan ha i kryddor man gillar, citron, ingefära, timjan, lagerblad osv. inget bök – bara härligt. 

Idag stod det så lämpligt i DN om hur man gör buljong på olika råvaror: 

https://www.dn.se/mat-dryck/sa-lyckas-du-med-sasen-tips-och-recept/

Jag älskar:

Att kompostera

Att ta tillvara

Att göra en ny rätt av en som blivit över

Att ta med doggybag från restaurangen. 

Det är så mycket jag aldrig riktigt lärt mig. Jag är urdålig på att sätta upp gardinstänger och rullgardiner, småsnickra eller borra, laga något som är trasigt. Det var så det rullade på.
Det enda jag kunde erbjuda folk som hjälpte mig med olika saker var en middag.
Eller om jag inte ville vara ensam. Jag bjöd på middag. 
(Sådär har det bara fortsatt. Jag vill gärna stoppa i folk mat.)

Ibland på torsdagar kunde det vara ärtsoppa som blötlagts och kokats efter alla konstens regler. Man fick varm punch till. Eller så kunde det vara ostfondue. Minst tre olika sorters ostar, lite vitlök, lite vin. Man fick syltlök till, och bara vitt vin. Annars skulle man få ont i magen. Det får jag genast lust att ompröva idag. Det borde ju passa bäst med rött vin, och hur skulle det göra att man fick ont i magen jämfört med vitt vin. Man är så lättlurad när man är ung. 

Det är alltför längesen jag åt en ostfondue. 

Det här är inte ostfondue. Det är inte ärtsoppa. Bara en liten påsklunch. Snart är vi där igen, förr än vi anar.

Jag har lagat mat sedan 1974. Då var jag sexton år och flyttade hemifrån. Min pojkvän och jag köpte en kokbok som hette ”Mat för fem för en femma”. En dröm. Det stod både om goda lammgrytor och gröt om vartannat. Hela vitsen var att det var enkelt, nyttigt och BILLIGT. En fröjd för fattiga ungdomar. Så på direkten börjad jag – som verkligen varit motståndare till att äta i sexton år – stycka lamm, blanchera grönsaker och lägga gryner i blöt. 

Efter att pojkvännen och jag flyttat ifrån varandra fortsatte jag att laga och äta mat även fast jag bodde ensam. Jag lagade varm Vichyssoise, torsk med citronsås, potatismos med massa smör, quiche Lorraine, fläsklägg och rotmos. 

Sen satt jag i min etta och läste en bok och åt. Sen spelade jag lite gitarr och sjöng. Ingen TV. Ingen telefon. Ingen pojkvän. Nema Ništa. 

Folk säger att de lagar mindre mat när de bor ensamma: ”Det blir liksom inte lika roligt när man bara lagar till sig själv.” Nähä. Har jag alltid tänkt. Det är som om det aldrig slagit mig att det kan vara så. Jag tyckte mest det var tråkigt att bo ensam – inte att laga mat. 
Här kommer en bild på mitt favoritmellanmål nuförtiden. Gråter nästan när jag tänker på hur det smakar.