Jag är livrädd. Alla andra verkar tro att det ska bli mysigt. Jag försöker berätta att det mest känns skrämmande, att stället är ett stationärt tält mitt på en grusig parkeringsplats, så det är inte romantiskt alls. Bara skrämmande. 

Den första april kommer jag att påbörja en tre månaders pastautbildning i Italien. I Bologna. ”Den feta” eller ”Den röda”. Känd för sina mängder av arkader. Kanske också känt för att många knarkare hänger där? Det är en universitetsstad. Bolognaprocessen. ’När jag säger att jag ska gå en utbildning där i tre månader ser jag hur människor får såndär romantisk stjärnglans i sina ögon. I mina ser man bara skräck. 

Jag kommer att knåda deg, kavla deg, forma deg, lära mig om restauranghygien, företagsekonomi sex dagar i veckan under tre månader. Vem vet, kanske jag kommer att lära mig Italienska? Det är ju något jag verkligen hoppas eftersom min lärare bara kan Italienska. 

Redan i april förra året gjorde jag ett första test om jag kvalade in, och vi tillbringade fem dagar där i Bologna, Hasse och jag. Så jag vet någotsånär vad som väntar. Jag längtar så hett efter att få börja. Under ett år nu har jag försökt att varje vecka laga någon pasta. Jag har testat mjölsorter och storlek på ägg. Jag har testat olika former. Men mest testat olika mjölsorter. Det tog ett halvår innan jag var nöjd, och nu kan jag utan att skämmas laga mat även för folk jag inte känner.