Dagens gapskratt inföll efter att jag kommit hem och börjat grunna lite på de få ord jag tror mig kunna. Jag har sagt ”jag förstår” lite då och då. Det är ju av största vikt att jag talar om när jag fattar saker. Så idag fick jag lära mig att jag skulle säga ”Capisco” istället. När jag sen kommit hem kollade jag vad jag brukat säga, nämligen omväxlande de här två sakerna:

Varför tror man att det heter något som det absolut inte heter? Man är liksom HELT säker på sin sak. Jag tycker ändå att lärarna sett intresserade ut i flera veckor, och verkar förstått vad jag sagt. Konstigt nog. Det kommer att bli svårt att lära om. Ungefär lika svårt som att inte göra det där tecknet med handen som jag lyckas göra, om inte varje dag, så varannan.
Jag har fortsatt att göra tortellini idag. Såhär gör man; man har gjort en stor deg som man delat upp i mindre delar om 300g. Denna deg är därför lättare att kavla – helt enkelt för att den är mindre i omfång. Man ska färdigställa den omedelbart, degen ska vara färsk (till skillnad från tagliatelle). Man rutar upp sfoglian i små rutor. Sen kluttar man ut köttfyllningen i mitten av varje ruta; lagom mycket i varje. Det är först sedan som man knorvar dem till tortellinisar. Därefter ska de torkas. De ska snabbtorkas lite först, sen långsamtorkas, sen torkas lite till – OM det behövs.
De två svåra passagerna är alltså något man inte ens fattar ska vara svårt: Dels att få köttfyllningsklutten att vara lagom och precis i mitten av varje liten ruta. Jättesvårt. Och om man inte har gjort rätt tar det tid från nästa steg. Om man lagt klutten lite åt sidan måste man peta den i mitten och då tar man rätt mycket tid från montagemomentet. Tar man för lite köttfyllning blir det för mycket pastasmak, vilket är sjukt tråkigt, och tar man för mycket kan den spricka när man formar den. Det andra svåra momentet är när man torkar den. Man får inte torka för lite, eftersom de fastnar i varandra (och därmed sliter av pastadegen från varandra när man skakar dem loss från varandra). Och inte för mycket eftersom de då blir för hårda och nästan omöjliga att koka på ett bra sätt. Det är enligt Hasse detta som skiljer novisen från mästaren: Till exempel jag, jag vet om att de inte får vara för torra eller för otorra, men jag vet inte riktigt hur jag ska känna i de olika momenten. En mästare vet av erfarenhet precis när det är dags att torka mer respektive sluta torka.










