Idag har det gått fyra veckor sedan jag började min utbildning att bli Sfoglina. Jag visste inte ens att det var det jag skulle bli – att det ordet fanns. Men nu är det det enda jag vill. Såklart man vill bli Sfoglina, herregud, inget annat duger.
Om man ska sammanfatta de första fyra veckorna: Som en berg och dalbana. Varför: för att det är så många detaljer, och alla detaljer är viktiga och missar man en enda liten detalj så får man problem. I och med att det finns så många detaljer att missa så finns det rätt många möjligheter att få saker att gå rätt så mycket åt skogen. To the Forrest.
Jag har kanske inte gått igenom alla misstag, eller så har jag det. Pedagogiken bygger helt klart på att man bör göra misstag, för då sätter det sig. Man vill aldrig mer göra om ett misstag, just därför att effekterna blir stora. Under den här veckan har jag känt att det nästan gått bakåt. Veckan började ju med att jag knådade en deg rätt så dåligt. Den degen har jag dragits med hela veckan, faktiskt. Vilket då inneburit att allt jag gjort gått litegrann to the Forrest.
Häromdagen var det lite olika korta kurser på G i lokalerna. Det är det några dagar i veckan. Stefania är fena på att hålla människor igång, trots att de är i olika steg, och trots att de kanske ska lära sig olika saker. Det är roligt eftersom jag lyssnar mer och mer på det hon säger – och det gör jag i och med att jag inte behöver vara fullt lika fokuserad till exempel när jag gör tortellini. Jag behöver fortfarande titta noga på det jag gör, men jag kan faktiskt lyssna också. Jag hör samma men olika beskrivningar de olika gångerna. Jag suger åt mig all information som en svamp. Just den här dagen gick det en kille som gjorde allt rätt. Han kavlade den vackraste sfoglian jag sett. Nästan som om lärarna själva hade gjort den. Det kändes rätt så jobbigt eftersom jag kavlade som ett barn just då.
MEN idag tog den dåliga degen slut. Jag fick knåda ihop en ny. Jag gjorde det noggrant och kärleksfullt. Och när jag kavlade den var det så otroligt stor skillnad. Jag är så glad att ha lämnat den dåliga degen bakom mig, och vill aldrig vara med om det igen. Av mina taskigt knådade degar kommer det att bli lasagne. Så gör man med såna.
MOD OCH MAT 