Den tjugofemte dagen på min pastaskola i Bologna, norra Italien. När jag sitter här hemma i soffan försöker jag minnas en enda sak jag gjort lite lite bra idag.

Startar med de andra sakerna så kanske jag minns efterhand:

Glömde väga ricottan när jag gjorde fyllning till tortelloni (för att inte tala om all tid jag ägnade åt att leta efter alla saker som skulle ingå och att pricka in vilka köksverktyg som skulle användas till vad. En utmaning i sig, som skulle kunna beskrivas i en enda lång text bara den).

Sen när jag var klar upptäckte jag att det fanns färdig ricottafyllning i kylen, fast jag trodde den var till Stefanias klass, men när jag frågade henne efter att jag gjort min sa hon att jag skulle ta hennes först.

Väl där började jag kavla min tortellonisfoglia. 

Den visade sig bli för tunn. 

Sen gjorde jag rutorna för små. 

Jag hade i för mycket ricotta i varje ruta.

När jag satte ihop dem liksom dog degen. Nej, den var redan död. Eller ledsen. 

Alessandra fick syn på dem – tortellonisarna – och frågade Herregud vad hade jag gjort? Degen!? Jag kollade datumet och den var lite för gammal.  Inte för gammal att äta, men för gammal att forma. Den var lös och livlös. Jättesorglig. Inte konstigt att den varit svår att forma, skulle jag vilja säga.

Jag ville inte säga att förlåt men jag har hjälpt till med franska ungdomar och gjort lasagne, för förklaringar är alltid helt ointressanta. 

Jag startade med nästa omgång. 

Då kom Alessandra  igen och bad mig att skära upp två portioner tagliatelle. NEJ jag hade ju ingen sfoglia att skära av, och av samma skäl som att degen hade dött, eller nej, blivit ledsen. Och  jag såg att hon mulnade. 

Sen sa hon jättemånga ord på italienska. Hon sa att mina tortelloni var Terrible. Jag kan faktiskt inte annat än hålla med.

Sen fick jag ändå fortsätta göra ledsna tortelloni av ledsen deg. Vad gör man? Degen är ledsen. Men den är ändå mat. Inget slänga här inte. Kämpa med degen – det är vad man får göra. 

Jag som var så bra när jag började den här utbildningen. Nu går det utför. Men om man ska göra x antal misstag, kan jag tänka att jag kanske gjorde en hel massa samma dag, och därför kan få ha en del bra dagar framför mig när jag känner att jag tar steg framåt istället för bakåt. 

Skämt åsido är jag trots allt på riktigt glad för alla missar, misstag och felval. Jag förstår varför de skett. Jag kan göra något för att liknande inte ska hända igen. Just dessa missar kommer jag att försöka undvika så gott jag bara kan.

Efteråt gick vi ut och åt, Ethan, en kille från Boston, Hasse och jag. Ethan tar en hel del  endagsklasser i olika moment. Vi pratade om deg nästan hela kvällen. Jag tycker synd om Hasse, men det är så svårt att inte gå igång på sfoglior vi minns, redskap, bordsytor, eller mentala spärrar … Det som är mer synd på riktigt är att det händer saker i Sverige som vi vare sig kan påverka eller undvika. Men som påverkar oss framöver på oförutsägbara sätt.

Nej, jag kommer inte egentligen på något jag gjort bra idag. Kanske i slutet när jag pratade med Alessandra och klarade ut hur det/saker kan förbättras i framtiden. Men det var efter att åskan och slagregnet passerat, och människor som är nära anhöriga till nära anhöriga i Sverige dött och sagt hej till hela sitt liv. 

Lasagnedagen.

Av 5 ägg, 600 g mjöl och 50 g spenat samt lite muskot, gjorde idag tre personer – Ethan, Lucrezia och jag – lasagne på grön deg. Jag kavlade hela rasket till en enda stor sfoglia. Därmed fick jag lära mig att använda nya sätt i slutet av kavlingen. Man får acceptera att degen torkar eftersom den ska göras mycket tunn, och det tar lite längre tid. Det ger också tillfälle att kavla här och där och därmed skapa stora gardinhängsveck på sfoglian. Det betyder egentligen inte att något är fel. Degen är helt enkelt jämnt tunn. I och med att den torkat i ytterkanterna har den förlorat sin elasticitet. Eftersom degen är hon, jämförs den vid detta stadium en äldre kvinna med hängande mage som förlorat sin förmåga att dra sig tillbaka.

Efter det satte vi samman varsin lasagne. Nu har jag receptet. Vill bara säga det. I Italien, rent generellt, används mindre sås till pastan. Så också till lasagnen. Men smaken är ändå lika rund och stark som den jag alltid gjort hemma.

Sen kom vi till själva höjdpunkten; äta och jämföra Ethans och min. Det var perfekt att göra två samtidigt och smaka båda. Hans var snyggare. Det får jag ge honom. Det är både lite lite utmanande och samtidigt ännu mer lärorikt att ha en hyggligt jämbördig part som gör samma som man själv. När han var i ”veckstadiet” på sin sfoglia kunde jag lyssna på ett annat sätt och se mer utifrån när han lärde sig, än som det varit för mig alldeles innan. Det är också roligt att ha någon att prata om det man gör tillsammans med. Ingen annan älskar sin sfoglia som vi.

Jag börjar redan få separationsångest. Jag vill aldrig sluta skolan. Tiden går för fort. Jag vill vara kvar i den här världen.

Någon dag för ett par veckor sedan fick jag erbjudande om att vara med och genomföra utbildningar med ungdomar. Sånt säger man inte nej till. Jag hade då sett en dag då Stefania undervisade massa franska ungdomar. I och med min bakgrund vet jag ungefär hur svårt det är att få massa ungdomar att genomföra samma sak samtidigt. Den förra gången stod jag och höll på med mitt. Nu fick jag alltså möjlighet att vara med och rent praktiskt genomföra (jag – tillsammans med Roberto – var mer assistent) två liknande dagar. Jag tänkte att det kan vara bra att veta hur man lägger upp det hela.

Innan de kommer – deltagarna, eller vad man kan kalla dem – gör man iordning en plats för var och en. Det är viktigt att väga upp mjölet, att lägga fram äggen, men också att redan innan skapa håligheten de ska vispa ihop äggen i.

Igår kom det 37 stycken artonåriga franska ungdomar. De genomförde att blanda ihop degen, knåda, kavla den tunt tunt och äta den egenhändigt gjorda tagliatellen till lunch som de sedan fick, samt ta med sig en påse farfalle hem. Min uppgift var att hjälpa sådana som fastnat i något led; hjälpa till att få ihop, knåda, kavla om något direkt skitit sig, hjälpa till att plocka fram, plocka undan, se till att det fanns mjöl, att det inte fanns mjöl, att avgöra vilka som skulle bli tagliatelle eller farfalle, torka farfallen, fixa fram påsar för dem och lite annat ditt och datt.

Idag kom det 47 stycken trettonåriga franska ungdomar. Tänk själva.

Jag är helt fascinerad över att Stefania fick båda dessa grupper att göra allt detta. Hela tiden med ett gott humör, fingertoppskänsla och en stark röst. Det verkar som om hon inte förstår sin egen storhet. Vilken svensk lärare som helst (även fransk gissar jag) skulle ge en peng för att kunna få hennes pondus och glädje.

Imorgon är det första maj även här. Då ska jag försöka bli av med en smygande förkylning.

Idag har det gått fyra veckor sedan jag började min utbildning att bli Sfoglina. Jag visste inte ens att det var det jag skulle bli – att det ordet fanns. Men nu är det det enda jag vill. Såklart man vill bli Sfoglina, herregud, inget annat duger.

Om man ska sammanfatta de första fyra veckorna: Som en berg och dalbana. Varför: för att det är så många detaljer, och alla detaljer är viktiga och missar man en enda liten detalj så får man problem. I och med att det finns så många detaljer att missa så finns det rätt många möjligheter att få saker att gå rätt så mycket åt skogen. To the Forrest.

Jag har kanske inte gått igenom alla misstag, eller så har jag det. Pedagogiken bygger helt klart på att man bör göra misstag, för då sätter det sig. Man vill aldrig mer göra om ett misstag, just därför att effekterna blir stora. Under den här veckan har jag känt att det nästan gått bakåt. Veckan började ju med att jag knådade en deg rätt så dåligt. Den degen har jag dragits med hela veckan, faktiskt. Vilket då inneburit att allt jag gjort gått litegrann to the Forrest.

Häromdagen var det lite olika korta kurser på G i lokalerna. Det är det några dagar i veckan. Stefania är fena på att hålla människor igång, trots att de är i olika steg, och trots att de kanske ska lära sig olika saker. Det är roligt eftersom jag lyssnar mer och mer på det hon säger – och det gör jag i och med att jag inte behöver vara fullt lika fokuserad till exempel när jag gör tortellini. Jag behöver fortfarande titta noga på det jag gör, men jag kan faktiskt lyssna också. Jag hör samma men olika beskrivningar de olika gångerna. Jag suger åt mig all information som en svamp. Just den här dagen gick det en kille som gjorde allt rätt. Han kavlade den vackraste sfoglian jag sett. Nästan som om lärarna själva hade gjort den. Det kändes rätt så jobbigt eftersom jag kavlade som ett barn just då.

MEN idag tog den dåliga degen slut. Jag fick knåda ihop en ny. Jag gjorde det noggrant och kärleksfullt. Och när jag kavlade den var det så otroligt stor skillnad. Jag är så glad att ha lämnat den dåliga degen bakom mig, och vill aldrig vara med om det igen. Av mina taskigt knådade degar kommer det att bli lasagne. Så gör man med såna.

Jag har knåpat ihop 1500 g tortellini. Varje gäng, dvs hälften, tar 1,5 – 2 timmar att göra för mig. När man startar vet man att det tar såpass lång tid att göra, så man bör se till att inte ha några omedelbara behov att tillfredsställa innan det är klart, och också ha ett glas vatten till hands kanske. Jag blev så inne i tortelliniandet idag att jag tänkte att jag inte ville ha lunch, men när det var dags för det kände jag hur orken svek, och jag gav efter för en stund vid bordet och den dagliga lunchpastan. Jag försökte duka inomhus eftersom jag tyckte att det ändå var lite svalt. Stefania sa till mig på skarpen och jag kontrade med; ”Are you from Sweden?” och berättade om att vi svenskar äter ute så fort det går och så ofta det går, och om det duggar lite säger vi att det inte gör något. Hon kontrade till mig; ”Are you an old Sicilian woman?” eftersom jag hellre ville sitta inomhus.

Imorgon är det Frihetsdagen 25 april i Italien. Då är vi lediga från skolan. Man firar friheten från nazismens ockupation. Jag tänker också från den egna fascismen. I just Bologna var det fascister som styrde från 1923 och fram till krigsslutet 1945. Just den 25 april 2045. Före och efter det har det varit mest kommunister/socialister. Idag är det en borgmästare som twittrar argt om att han är förbannad för att staden har gett Bolongesen ett ansikte. Han menar att såsen/ragun kommer från London (tror jag det var), och att Bologna borde vara känd för det staden verkligen har skapat; Tortellini, tagliatelle och lasagne. Googla. Det var denna borgmästare som fick ett kilo tortellini som jag gjort.
Här tar man lätt på firandet – umgås och äter, som alltid. Jag tycker ändå det är något att fira. Att godhet vinner över ondskan. Så ser jag, möjligtvis naivt präglad av min uppväxt på 60-talet. Men jag är så rädd för onda krafter och enkla lösningar, jag är rädd för att pendeln ska gunga tillbaka, jag är rädd för människor som vill sätta hårt mot hårt, som har aggressiviteten som drivkraft.

Var man än går pratar folk mat. Hörde just någon prata med sin vän vid övergångsstället om den perfekta lasagnen. Radion – mellan låtarna som jag inte känner igen ännu pratar man om mat. Under lunchen verkar man mest prata om … mat.

En riktig skitdag, för att vara ärlig. Jag tog reda på vad jag skulle göra, och verkade uppfatta allt rätt. Dagens uppgifter var tydligt.

En av dem var att göra en vanlig deg på trettio ägg och dela dem i olika delar och göra olika saker med dem. Det visade sig att jag ändå hade missuppfattat uppgiften, så även där gjorde jag fel. Det fick jag inte veta förrän efteråt. Men det värsta var att jag knådat degen så illa att den inte gick att kavla. Det blev stora, konstiga hål. Inte av att jag kavlat för tunt eller ojämnt, utan för att den var helt fel. Dessutom verkade jag ha stängt påsarna på ett felaktigt sätt, påsarna där man förvara degen i väntan på att bli kavlade. Så degen reagerade med att ha en massa torra klumpar i mitten. Det blev svårt att kavla och riktigt jobbigt att veta att jag förstört en hel deg på 30 ägg.

Jag var rätt låg, men mina kära lärare verkade tycka att det var helt i sin ordning (nästan lite nöjda), och de påminde mig om att det faktiskt är en skola och jag ska lära mig genom mina misstag. Degen kommer dessutom att må bra imorgon, så ingen fara skedd. Nu har jag sett och känt på hur det är att ha knådat degen slarvigt. Check. Imorgon är en ny dag och då vet jag att jag kommer att göra tortellini.

Det händer att det kommer ett filmteam då och då. Detta skedde idag också. Jag försöker hålla mig ur bild för att kunna koncentrera mig, och idag behövdes extra mycket. Det är min ena lärare Stefania som gör små filmsnuttar om olika sorters mjöl och berättar om vad som är bra att göra med olika mjölsorter och vad som sedan är gott att äta till, eller vad som är bra att fylla pastan med. Sen fick vi lunch som inte var att leka med.

Det enda roliga var att Alessandra, min huvudlärare som åker till Rom då och då för att tävla i matlagning hade tagit med sig inte bara min deg igår, utan även min kavlade deg. Hon tog med sig min sfoglia till Rom för säkerhets skull ifall hon inte skulle hinna ett moment. Tydligen hann hon det, så istället hade hon gett den till de andra kockarna och sagt att det var hon som gjort den. De hade berömt den men sagt att den var aningens tjock. Min deg avancerar i alla fall i italiensk TV.

Den här veckan är kortare än alla andra. Många lediga dagar. Det blir bara skola tre och en halv dag. Dels pga påsk, dels pga någon slags frihetsdag och sedan en dag för att goda, gosiga vänner kommer hit! Då har det gått en månad av tre och jag fattar inte hur snabbt det här går!

Bologna – staden där även cyklisterna är färgmatchade.

Idag kom jag hem med skammens rosor på kinderna. Jag kom på på bussen hem att jag glömt tortelloni i torkskåpet och hörde av mig till lärare Stefania för att berätta det. Jag försöker att göra saker rätt. Det är viktigt för mig att sköta allt, tänka på allt, inte glömma, att registrera även de små sakerna, att korrigera när jag märker att jag gör fel. Jag tänker att om jag är tillräckligt uppmärksam, både på rutiner och på mina egna tillkortakommanden så kommer jag lära mig snabbare, Och ju snabbare jag lär mig, desto bättre och snabbare kommer jag att lära mig, så att säga. Jag är ute efter perfektion. Det är det enda jag strävar efter just nu. Det är svårt att acceptera att jag missat hela mitt liv att göra just detta som jag gör just nu. Konsten att producera fantastiskt god pasta helt utan maskiner.

När man gör samma saker en lång stund hinner man tänka en massa. Det är en ynnest. Man hinner också tänka på just perfektion en hel del. Hur man kunde förbättrat, hur man ska göra nästa gång. Jag tänker också på vad jag behöver skaffa mig. Jag har mattarello hemma. Men kanske jag måste skaffa fler. En träskiva för att jag nu kavlar så mycket större degar. Såna saker.
Också tänker jag på att det inte handlar om att lära sig något utantill som funkar varje gång. Eftersom alla ingredienser är ”levande” påverkar minsta lilla. Om det regnar är det på ett sätt lättare att göra tortellini eftersom den tunna degen inte torkar lika fort, men jag måste ändå få fram samma resultat om det är 30 grader varmt. Ibland är äggen små och då måste jag anpassa mjölmängden så att degen fortfarande blir perfekt. Slutresultatet behöver bli detsamma oavsett de små omständigheterna som förskjuter processen åt ena eller andra hållet. Det är lite som livet självt; hur svåra omständigheterna än är behöver man sträva efter att vara en hygglig människa. Så gott det går. Sträva efter.

Det är lördag. Det är påskafton. Jag kom just hem från skolan, och går in i en tvådagars ledighet. Mamma Mia, vad min svanskota kommer att gilla det. Den är oftast bättre, men om jag sitter en stund – som igår när vi gick ut och tog ett glas vin (två) – får jag så otroligt ont. Ikväll ska vi gå ut och äta, och jag hoppas att det kommer att gå bra. Jag ser fram mot att få gå genom den ljumma staden tillsammans med mannen som jag älskar, som jag skrattar mycket med, som jag tycker så mycket om att prata med och vara nära. Vilken ynnest det är – alltsammans. Vilken tur jag har just nu. Kan nån begripa.

Det händer så mycket. Jag förstår inte hur jag ska hinna skriva allt.

Igår höll jag på att gå sönder av törst och smärta och somnade direkt när vi kom hem. Sen gick vi ut och åt på en kvartersrestaurang i närheten som heter De Vito. De har lite hemlagad känsla på maten. Vinet får man i literflaska och betalar så mycket man druckit. Vi åt alldeles för mycket och för sent – eftersom vi somnade direkt när vi kom hem därifrån. Det var veckans upparbetade sömnbrist som korrigerades. Att jag sover lite dåligt på nätterna är inte Bolognas, skolans eller något annats fel. Jag har bara svårt att sova fullt ut en hel natt. Jättetyvärr.

Idag fick jag lära mig att göra fyllning, eller jag hade redan lärt mig, men nu fick jag göra det. Väldigt roligt att få använda proffsmaskiner för att skära mortadellan, parmesanriv för osten osv. Väldigt kul att få handknåda massa olika malt kött och kryddor. Väldigt god köttsmet. Sen ska den vila i 24 timmar.

Jag har gjort tortellini sen i jag tror lördags. I början var jag en hejare på det, men nu går det allt sämre. Det finns olika förklaringar; jag har testat ett nytt sätt att kavla. Möjligtvis har jag för mycket mjöl. Det är bättre väder, dvs torrare, och därmed torkar sfoglian snabbare. Jag hinner helt enkelt inte att göra tortellinisarna innan degen torkat. Så jag har fått känna mig riktigt dålig. Det som tog mig 1,5 timmar i lördags tog mig 2,5 timmar idag. Såpass illa. Sen fick jag som tröst kavla en stor femäggs sfoglia som ska bli tagliatelle, och där fick jag känna mig rätt så jäkla bra på det. Runt och snyggt. Jämnt. Silkeslent. Även här var det skillnad i och med vädret. Degflaket torkade innan jag tyckte att jag var klar.
En hel del tid går åt till att rengöra saker, hålla ordning på golvet nära mig (pga att jag mjölar runt mig rätt så mycket), hålla reda på vikt på färdiga produkter, veta hur många äggs deg, tortellini eller sfoglia jag har i kylen, datummärka, tvätta händerna 10-15 ggr/dag, torka sfoglian för att kunna spara den i kylen och vara beredd att kunna skära upp tagliatelle när det så krävs. Jag njuter av alltings ordning. Av alla rutiner. Jag älskar att underordna mig processen och de nödvändiga rutinerna. Till och med Alessandra skurar, diskar och gör vad som krävs. Även om hon är Chef och lite diva gör hon också det som krävs.

Radion spelar en massa italiensk (ja, vad annars) pop. Idag har jag njutit av såväl Eros Ramazzotti som Andrea Bocelli. I övrigt är det dålig igenkänning från min sida.

Idag fick jag lyxhämtning av Hasse, dvs i bilen. Sen åt vi typ den godaste glassen någonsin. Jag gillar ju inte glass, så det stör, men herregud. Vi satt på en lugn, bred bakgata och åt glass och pratade om hur vi ska hantera påsken. Affärerna är stängda söndag och måndag, så det blir till att bunkra. Sen vill man ju ha lite påskmat. Vi kommer att laga Panccetta på lördag efter skolan. Den kan man äta på ett par dagar. Lite sura sardeller kan vara gott till ägg också. Vi kommer nog på något. Något särskilt väsen gör inte vare sig skärtorsdagen, långfredag eller påskafton här. Vi kör på som om inget hänt. Tydligen bjuds man inte på påskprocessioner ens en gång. Bologna, den röda staden.

För mig har det varit en stor dag. När Hasse hämtat mig och vi gick från skolan tillsammans var det första jag sa; ”Jag har lärt mig så MYCKET idag!” Jag fick för det första lära mig hur man kan kavla en deg som ska bli tortellini. Den frångick alla regler om hur man ska göra. Både rolig att se Stefania kavla den, och sen roligt att få testa en första gång. Sen lärde jag mig också att vika till tortellinin på ett helt nytt och mera riktigt sätt.Det är som en uppenbarelse. Saker faller på plats. De tortellinin jag tidigare gjort är fel. Till och med de fina jag gjorde igår. De jag gjorde idag var knubbigare och hade tjockare ”mage”.

Dessutom fick vi lite avyttring på allt som hittills producerats, idag. Det kom en farbror med stort skägg och vit skåpbil. Han kom från ett härbärge i Bologna. Skolan ger bort det som görs till det här härbärget. Massor, massor; Sfoglian som vi gjort av spenat, och som ska bli lasagne, tortellini från frysen som jag tror Nick gjort tidigare, tortelloni, ravioli, massor av tagliatelle som jag gjort. Alla de små bitarna som vi nogsamt skurit i bitar, torkat på rätt sätt och sparat i burkar. Allt som tagits till vara under de veckor jag varit på skolan. Människorna på härbärget fick det och det känns ju fantastiskt bra.

Sen gav vi bort en del tortellini också. Det blev påskpresenter till lärare och rektor på en skola, och också påskpresent till borgmästaren i Bologna. Alla de tortellinisarna har jag gjort – men med en massa hjälp från Nick, och massa hjälp och vägledning från Stefania. Men ändå. Stort – tycker jag. Helt enkelt är jag stolt som en tupp (påsktupp, förstås).

När Hasse hämtade mig idag frågade han mig vad jag ville göra. Nu börjar det bli varmt igen efter några dagars kyla och regn. Jag ville åka till Margaretaparken, så vi tog oss dit med buss, gick ett trettiotal meter in i parken, där det plötsligt uppenbarade sig en servering, varför vi fick ett glas vin på direkten. Sen åkte vi hem och lagade kronärtskockor.